Är våra hundar intelligenta?

Vi hundägare vill gärna hävda att våra hundar är intelligenta och har en hel del olika egenskaper som vi oftast förknippar med människor. Att hundar har ett känsloliv som liknar vårt är nog säkert. Hundar kan bli sura, lyckliga, svartsjuka osv. Det är inte någon tvekan om det. Men har de någon intelligens som kan liknas vid människans? Det har de troligen inte, helt enkelt därför att de inte behöver den. I sin naturliga miljö har de inget behov av att kunna tänka abstrakt eller att fundera ut saker i flera led. Förmågan att tänka abstrakt har inget överlevnadsvärde för dem. Naturligtvis har hundarna en intelligens, men den är anpassad till deras naturliga levnadsomständigheter. De har behov av att kunna lösa praktiska problem, t ex att kunna ta sig förbi ett hinder. När de väl lyckats kommer de ihåg hur de gjorde att kan upprepa handlandet nästa gång de möter ett liknande hinder. Sättet de löser problemen på är oftast genom att försöka och misslyckas. De kan variera sitt beteende inom vissa gränser och om det räcker till så att de lyckas ökar chansen för dem att lyckas snabbare nästa gång. Men de kan bara variera sig i begränsad utsträckning. Om inte deras varianter leder till att de kommer förbi hindret antingen upprepar de det misslyckade beteendet eller så ger de upp. Hittills har jag inte sett en hund sätta sig ner och fundera över hur de ska lösa problemet. Det som vi oftast kallar intelligens hos hunden är egentligen en anpassning till livet i flock och livet med människan. Det är hundens förmåga att läsa och tolka våra signaler. För hundens och flockens överlevnad är det viktigt att djuren är uppmärksamma på varandra för det kan betyda skillnaden mellan liv och död. Om en hund uppmärksammar en fara och signalerar måste de andra omedelbart uppfatta det. I de flesta fall signalerar vi våra avsikter långt i förväg. En liten förändring i beteendet kan visa vart vi är på väg eller vad vi är på väg att göra. Oftast är vi inte ens medvetna om ändringen i beteendet. Men hunden uppmärksammar det. Om vi är på väg till ett visst hus kanske vi i god tid tittar efter om någon är utanför huset. Hunden ser det och vet att det är dit vi är på väg. Om hunden då är lös kan den springa direkt till det hus vi är på väg till. Då kan vi lätt inbilla oss att hunden hela tiden "visste" att vi var på väg dit. Ofta har vi ritualer som vi utför innan vi gör något speciellt. Innan vi går ut med hunden kanske vi gör något speciellt, t ex sträcker strumporna innan vi reser oss ur stolen. Innan vi rest oss står hunden vid ytterdörren och viftar på svansen medan vi undrar hur den kan veta att vi ska gå ut. I avelsurvalet har vi föredragit hundar som är "föriga" dvs som är uppmärksamma på föraren, försöker förutse vad föraren vill. Det är hundar som är särskilt bra på att tolka förarens signaler. Vi vill ha sådana hundar eftersom de är mer anpassliga och lättare att hantera. Det är därför helt naturligt att de hundar som brukar hamna i topp när man försöker mäta hundars intelligens och förmåga att lösa problem är vallhundar. De är framavlade för att uppmärksamma och tolka förarens signaler på långt håll. Vi ska ju också vara medvetna om att våra kroppssignaler är det viktiga för hunden. Vårt språk är ju också ett sätt att abstrahera verkligheten. Vänster och höger betyder ingenting för en hund. Jag kan lära den att lyfta vänster tass när jag säger vänster och lyfta höger tass när jag säger höger. Men själva orden har ingen innebörd. Jag kan lika gärna säga höger eller skinka och det betyder samma sak för hunden. Just förmågan att tolka signaler och minnas dem är vad som skiljer hundraser som anses intelligenta från mindre intelligenta raser. Om sedan hunden dessutom har en stor vilja att vara föraren till lags lär den sig snabbt vad vi vill att den ska göra. Detta är inte intelligens i den mänskliga meningen. Det är en kombination av egenskaper som vi försöker renodla i avelsarbetet. Om vi ska vara bra och ansvarsfulla hundägare måste vi låta hunden vara hund och inte tillvita den en massa mänskliga egenskaper som den inte har förutsättningar att leva upp till. Det kan också leda till att vi misslyckas i vår fostran och dressyr av hunden.