Är hunden farlig?

Hunden är ett rovdjur. Hunden är utrustad som ett rovdjur. Styrkan i vargens käkar är mycket större än hos tamhunden, men hundens kraft räcker mer än väl till för att ge mycket allvarliga skador eller till och med döda. Mentalsjuka eller utvecklingsstörda hundar förekommer knappast. Antingen dör de tidigt eller gallras bort av uppfödaren. Mentalsjukdomar i mänsklig mening tycks vara kopplade till funktioner i storhjärnan och hundens storhjärna är mycket mindre än människans och spelar inte samma roll för hunden som för oss. Det är alltså inte sjukdomar det handlar om. Däremot är det viktigt att lära sig se när hunden mår bra, hur den rör sig och beter sig i övrigt. En hund som får diskbråck får antagligen lika ont som en människa och risken ökar då att hunden biter i situationer som den annars skulle hanterat med jämnmod. Andra sjukdomar kan ge samma resultat, så ta för vana att undersöka hunden ibland för att se om hunden har ont någonstans. Det är inte säkert att du ser det med blotta ögat, som vid hälta. Användbar aggressivitet Hunddjuren lever ett väl strukturerat socialt liv med komplicerade beteendeprogram där aggressivitet ingår som en del. Aggressiviteten ingår bland annat i hävdandet av den egna ställningen i flocken. Detta handlar inte om snälla eller elaka hundar. Alla hundar kan använda sin aggressivitet i en given situation. Sedan kan det variera med hundens uppfattning om sin ställning i flocken. Aggressiviteten kan då riktas mot människor och djur i hundens omedelbara närhet. Därför måste man alltid utgå från att hunden kan bli farlig, vare sig vi har en schäfer eller en shi-tzu. Oftast blir det allvarligare skador ju större hunden är. För att hålla riskerna för aggressivitet minimala ska hunden leva i en strikt hierarki där samtliga människor, även barnen, står över samtliga hundar. Hunden går igenom ett antal utvecklingsperioder där den kommer att ifrågasätta den rangordningen och försöka hävda sig, bl a i samband med den fysiska och mentala könsmognaden. Olika raser är också olika benägna att utmana dem som står över i rang. Jag har sett många rottweiler-hannar testa nya personer genom att ställa sig med framtassarna på personens fötter och titta dem stint i ögonen: Vågar du? Rottweilers kan också få för sig att gå upp på bakbenen, lägga tassarna på personens axlar och stirra dem i ögonen. Då gäller det att visa vem som bestämmer. En dominant hund kan i en sådan situation reagera antingen med aggression eller med nonchalans. Man kan ta tag i hunden, om man vågar, ruska den och morra våldsamt (jag kan inte rekommendera tekniken för alla) eller vända sig bort så att hunden faller ner, gäspa och intressera sig för något annat. Det är också en dominansmarkering från personens sida. Men det viktigaste är att hundägaren är uppmärksam på alla sådana här tendenser hos den egna hunden. De måste stävjas från förarens sida. En hund som hävdar sig så mot en vuxen gör det alldeles säkert mot ett barn. Då är vi nära olyckan. Ett barn som står upp är fortfarande en människa, men om barnen faller omkull, kanske börjar sparka och skrika, är det lätt hänt att hunden uppfattar barnet som ett byte eftersom det sparkande barnet ger ifrån sig helt andra retningar. Förutom en otvetydig rangordning som hunden accepterar måste också förhållandet i flocken-familjen bygga på respekt. Hunden ska läras att respektera även det minsta barnet, men barn och vuxna måste också respektera hunden och hundens behov. Hunden måste få vara ifred ibland. Den måste få ha sitt ben ifred eller sin mat. Detta måste vi lära våra barn. Den hund som låter barnet ta matskålen när vi är där kanske hotar eller försvarar sin mat med ett nafs eller ett bett om inte vi är där just då. Relationen mellan barn och hund förändras om inte hundens ledare är närvarande. Saker som hunden godtar från barnet med oss närvarande kanske den inte alls accepterar om inte vi är där. Därför bör man inte lämna barn och hund ensamma utan tillsyn. Det grundläggande är alltså att se till att rangordningen i flocken verkligen fungerar. Ingrip tidigt om ni ser att hunden på något sätt markerar mot barnen, morrar eller lyfter på läppen eller spänner upp sig. Ta i så hårt som behövs för att hunden ska visa undergivenhet t ex genom att lägga öronen bakåt, dra in svansen mellan benen och eventuellt gny. Om hunden ändrar beteende, kanske plötsligt blir aggressiv, eller kanske inte känner igenom familjemedlemmarna - flocken sök veterinär. Hunden kan vara sjuk eller ha en skada som ni inte upptäckt.