Anspråkslös födelsedagsfest

Ensemblen har lagt sig på en anspråkslös nivå, deras ambition är inte att bjuda på en stor galaföreställningen, och de når väl upp till den ambitionen. Och jag är övertygad om att revyn motsvarar publikens förväntningar. Scenografin är enkel och smart. En bardisk, en stor kandelaber och en pianist vid det gamla, slitna svarta pianot. Alltså ett rum för fest och spex. Alla tre aktörer gör sitt jobb med den äran - Karin Glenmark sjunger "Unforgetable", "Somewhere" och "As times go by", med Hasse & Tages geniala text. Låtar som ligger väl inom Karin Glenmarks register och när hon blev varm i kläderna och vågade lita mer på sin känsla än rutinen blev det skönt att lyssna på och jag kom att tänka på Barbra Streisand. Dessutom visar hon sin komiska ådra i numret Fru Thalia som är en lite elak men ändå kärleksfull hyllning till alla de som verkar bakom teaterscenen med enkla men viktiga sysslor. Bror Tommy Borgström och Rolf Lydahl tar förstås rejält med plats och Bror Tommy Borgström satsar rejäl på tokroliga krumelurer med Rolf Lydahl blandar dessa med ett och annat sångnummer. I både den inledande monologen med Bror Tommy Borgström och i sketchen "Ljugarbänken", med båda aktörerna, anas en slags kritik mot både teaterns ledning och teaterföreningen men den är så försiktigt formulerad att det inte riktigt går att förstå vad den går ut på. Väljer man att raljera och ironisera måste det vara tydligt och rakt på sak - inte ängsligt och urskuldande. Att Bror Tommy borgström är en stor komisk aktör känner vi ju väl sedan åtskilliga år och han gör några nummer exellent. Den kluriga och träffsäkra "Gokväll på er alla" (musik av Povel Ramel och text av Bror Tommy Borgström) var en pärla, likaså "Teaterkärlek" och hans småprat om tiden då han och Rolf Lydahl gjorde sin första nyårsrevy hade många goda poänger. Födelsedagsfirarna.Bror Tommy Borgström, Magnus Lindén, Rolf Lydahl och Karin Glenmark. Bild: Thorsten Persson. Rolf Lydahl som komiker var en ny bekantskap för mig. Han är ju strålande! "Tyrons tankar" om hur man blir bekräftad som människa av kor, var absurd och skrattretande. Och hans "Utbrytaren" så fullständigt galen att publiken vred sig av skratt. Rappt tempo, exakt timing, underbar text och massor av glimten i ögat. Men revyn är något ojämn och alla de enskida numren håller inte riktigt. Några kändes väl mossiga, som Bror Tommy Borgströms "Statsministrarna" ,en del sångnummer var väl patetiska, som Rolf Lydahls svenska version av La Paloma, och samspelet mellan aktörerna gnisslade lite väl mycket ibland. Det är också viktigt att vi i publiken får känslan av att gänget på scen har skitkul, att detta är det bästa de kan tänka sig göra just nu och att man stöttar varandra men också är öppen för improvisation, snabba puckar och goa gags. Det finns inget mer smittande än när komedianterna själva bryter ihop för att de har så förtvivlat roligt åt sig själva eller varandra. Men premiär är allt premiär... Nåja, jag hade en väldigt trevlig kväll, skrattade mycket och mådde bra. Och en stor eloge till pianisten Magnus Lindén som likt en engelsk butler, med små men effektiva medel, gjorde sitt till för att höja stämningen - förutom att han spelade orkestralt och lyhört. Vad jag inte orkade med var de båda avslutningsnumren. Att få publiken att sjunga med i Peps "Min trollmoj funkar" var dömt att misslyckas och blev helt fel. Likaså blev det genant att se Karin Glenmark avsluta en kväll, som bjudit på både musikalisk resning och god stil, med att hoppa omkring som en tonåring och skriksjunga samme Peps "Oboy! Vilket vackert väder!" Stryk. Robert Dahlström