Animerat mästerverk

Som poeten Wordsworth sade om vår tid, tiden kring millennieskiftet: "Lycka var att leva då; himmelriket att vara filmpublik." Han syftade förstås på åren då Disney från att ha varit ett skällsord för 40-talister återtog positionen som en av världens absolut viktigaste producenter av lika nyskapande som odödlig film.

Disneys formkurva är fastklistrad på samarbetet med, och sedermera köpet av, studion Pixar. Så har BoltDisney som utgivare men Pixarlegendaren John Lasseter som exekutiv producent. Etiketterna är i och för sig helt onödiga. Det räcker med en etikett, två ord: Briljant. Igen.

Tematiskt och formmässigt lägger sig Boltmellan Toy story 1och Superhjältarna. Huvudrollen, hunden Bolt, är stjärna i en tv-show där han spelar just superhjälte. Problemet är att Bolt tror att hans krafter är på riktigt. När han skiljs från sin matte och hamnar i den riktiga världen måste han alltså, liksom vi alla, möta den som han är. Det går, som för oss alla, sådär.

När man numera bedömer animerad film krävs två skalor, standard- och Pixarskalan. I den första tävlar vanliga filmer, i den andra Pixars filmer och Shrek. I Pixarskalan når Boltinte upp till Superhjältarna, Toy story 2och Hitta Nemo, men den placerar sig sannerligen inte långt därunder.

Inledningens långa actionsekvens med helikoptrar, motorcyklar och super-Bolt kan vara det snyggast actionspäckade vi någonsin sett i animerad film. Bolts, och hans nyvunna vänners, odyssé genom USA har rena "Lassie"-kvaliteter. Och hamstern Roffe är inget annat än en ren upprättelse för en av den animerade filmens tröttaste klichéer; den gulliga och/eller enerverande vapendragaren.

Roffe är så entusiastiskt hypercool att man samtidigt vill gosa med honom, bli ordförande i hans fanclub och skicka honom som länk till hela jämrans Facebook.

Boltär värme, spänning, sorg - en underårig flicka i salongen grät med Helena Bergström-snyftningar i tio minuter - och gapskratt. Jag vet inte om man kan begära mer av en film.