"Åkermans ruta"

Det har inte handlat om svårstoppade och omåttliga mängder, som för åtskilliga andra drabbade, från min efter julmaten något korpulentare lekamens utflöden. Men normalt för mig helt främmande krämpor, såsom led- och huvudvärk, samt frossa som efter tablettintag - något som också väldigt sällan sker - övergått i svettfloder vilka krävt täta T-skirts- och lakansbyten ger förhoppningsvis en bild att även stackars jag haft ett litet helsicke. Nu känner jag mig rätt så kry igen och tämligen redo att inom kort inleda den stora utmaningen. Även om det är ett nyårslöfte ska det uppfyllas den här gången. 80-kilosstrecket (min matchvikt var ungefärligen fram tills sekelskiftet runt 77 kilo) ska åter hamna på rätt sida. Bara företagshälsan snart kommer med efterlängtade besked om positiva värden går jag omgående till verket. Grundkondis har jag - eller har i alla fall haft. Sådan erhöll jag i extra rikt mått under pojkåren tack vare mitt klena innehav av bollkänsla. Saknas dylik måste man ju springa betydligt mer och längre för att om möjligt få känna på bollen. Mitt självförtroende på det idrottsliga planet stärktes sedan avsevärt under lumpartiden då jag bland annat blev kompaniets näst bäste soldat i terränglöpning. Så det så! Även rösten har jag kunnat bruka som konkurrensmedel genom åren. Inte bara som gaphals som barn (den störande detaljen var inte minst min goda moder snar att påpeka), utan också i tonkonstens tjänst. Detta har givit mig ett digert arkiv av härliga sångarminnen. Påfyllning av arkivet skedde på trettondagen då jag hade fördelen att medverka i kören vid en ljusgudstjänst i Vallösa kyrka. Kantor Ulla hade kallat sångare från sin egen kör samt ett antal andra pålitliga sångglada som hon lett under årens lopp. Rutinerade röster som understödda av Olles och Kerstins klavierande formades till en ytterst ton- och njutfull afton med den snart flyktade julens vackra visor i fokus.