"Åkermans ruta"

Som jag påpekade i fredagens YA har jag ett knä som inte pallar för dylika övningar. Det har handbollsdoktor Nykvist gjort klart för mig efter att han vid undersökning upptäckt en felbehandling sedan jag, snart 30 år tillbaka, tvingats till operation på grund av en korpfotbollsskada. Högerfoten vägrade den gången att följa med resten av kroppen - i en helomvändning - eftersom de väldobbade dojjorna häftat sig järnhårt fast i gyttjan. Således åkte jag inte till åsen för att skida. Det blev jag dessutom grundligt medveten om under fredagens lopp. Trots att vi - hustrun, dottern, dotterns kompis och jag - varit uppe i ottan och nått åsen strax efter nio på morgonen ringlade kön lång bort mot entrén till skid- och pjäxuthyrningen vid Vallåsens alpina backar. Vi turades visserligen om men efter uppemot två timmars köande i ytterst knapp snigelfart, två koppar dyr varm choklad och dito två med te var mitt beslut orubbligt. Jag ville omgående få besked när det skulle kunna finnas tillgång till redskap och fotbeklädnad åt våra väntande "på tvären"-åkare. "Knappast före klockan tre. Det beror ju på när folk lämnar in skidorna igen", blev svaret. Lika orubblig var jag i mitt nästa beslut - att pröva lyckan lite längre österut, vid Kungsbygget. Där gick det bättre även om vi fick köa i en dryg timme för att få tag i nödigt material. Ett par timmar i backarna fick töserna i alla fall till slut. Jag fann en stig att ta med mitt sargade knä längs. Hustrun följde gärna med på den promenaden. Alpint är nämligen inte heller hennes likör. Vår första utflykt till åsens alpina lockelser blev således en läxa. Nu har vi lärt den. Vill man slippa stiga upp mitt i natten för att hinna få en plats längst fram i kön (före öppningsdags!), hyr då skidor och pjäxor på hemmaplan. Dessutom finns det sportutrustning att hyra längs vägen. Att vi missat den möjligheten gjorde givetvis inte köandet mindre tröstlöst.