600 års sjukvård i Ystad

Det är en historisk kavalkad med viktiga årtal, nyvinningar och så detta ständiga tvång på utveckling och förändring för att möta nya behov. Ingen historieskrivning, snarare ett anekdotiskt kåserande. Sjukvård är en angelägenhet för många i flera skeden av livet. Vanliga människor, beslutsfattare, administratörer, olika yrkeskategorier, som bygger verksamheter och sätter sin prägel på arbetet. Nya särskilda områden för behandling har kommit till hela tiden, det gamla strävsamma paret medicin och kirurgi räcker inte till idag. Nu finns det specialister inom ett stort antal discipliner. De flesta av dessa får i boken egna kapitel, skrivna av olika författare. Ett tjugotal personer har på olika sätt bidragit till bokens tillkomst. Jag vet inte om detta med olika verksamheter är särskilt intressant läsning, det är mest ett uppradande av fakta, tal om tillväxt och utveckling - årtal, personer och tekniska attiraljer. Det är lika intressant, som att läsa frökataloger från Hammenhögs odlingar. Den då 43-årige Adolf von Wachenfeldt går ronden på Ystads lasarett 1909. Mycket annat har större läsvärde. Särskilt detta kring personer och karaktärer med ett stort yrkeskunnande, en personlig utstrålning och en omänskligt stor arbetsbörda. Jag tänker på lasarettsläkare som Anders Eliasson och Adolf von Wachenfeldt. Det finns andra, som många har personliga minnen av, som Esten Biörklund och Allan Tallroth. Det är med blandade känslor det går att närma sig dessa storheter. De var inte ofarliga i sina kommentarer, de var inte utan humor, men allting ska ses i sitt sammanhang. Varje tid bär sina egna värderingar, sina egna uppfattningar om status, positioner och roller. Även andra personer väcker intresse och respekt vid läsningen. Som sjukhusets förste gynekolog Bertil Warvsten, han kom till Ystad redan 1966 och stannade på sin tjänst i 35 år. I samtalet med honom tränger sig det personliga på, där finns en närvaro i texten, som saknas på många andra ställen i boken. Han berättar om sin omänskliga arbetsbörda, men även i detta fanns det utrymme för lite personliga hänsyn. Allan Tallroth kunde ta med sin tax till arbetet och låta den ligga i fåtöljen på mottagningsrummet. Det verkar inte vara så nära att hända idag. Adolf von Wachenfeldt gipsar högerarmen på en liten flicka. Sannolikt 1910. Och så kvinnan, som förändrade och revolutionerade förlossningsvården, Signe Jansson. Hon var en fri och stark människa med en stor övertygelse och en tro på något nytt. Hon var trogen sina idéer och lyckades genomföra de flesta i en värld, där män dikterade de yttersta villkoren. I en organisation byggd på hierarkiska principer och grundad efter militära mönster. En stor del av boken är en minihistoria, som visar sjuk- och hälsovårdens utveckling under mer än 6oo år. Det är en påtaglig underdrift att tala om utveckling och förändring, men det har ofta varit en hård kamp. Mot svåra sjukdomar långt in i modern tid och svårigheter att få pengarna att räcka till. I boken finns många exempel på de stora skillnaderna mellan folk och folk. I det sammanhanget hyser jag stor sympati för den socialt vidsynte stadsläkaren Ivan Fischer, han tog sig med glädje an de små människorna. Plötsligt slår det mig att det står inget i boken om vårdcentral och privata aktörer. Det går inte att leta i något register eftersom det inte finns. Lasarettsläkare Esten Björklund poserar i den nya operationsalen i gula huset 1929. En sak i den nya tiden av ny organisation och ny teknik är märklig, det talas mycket sällan om vårdens funktion och vem den är till för, människorna. Möjligen är detta ingen synpunkt, som ska beaktas i första hand. För mig är det en självklarhet. I boken finns många små guldkorn, som när Anders Eliasson förordades till en läkartjänst 1878 med följande motivering ; " icke allenast här, utan även i trakten vitt omkring gjort sig känd som människovänlig och tillgänglig läkare. " Bildmaterialet är storstilat och lärorikt. Det jag framför allt saknar i boken är en större närvaro och närhet till människorna, lite mera kött och blod. Inte så mycket rabblande om vem som blev överläkare då eller då eller när den eller den maskinen togs i bruk. Eller när en grop grävdes eller ett litet hus byggdes. Det är torftigt och blir mycket tröttande att läsa. Bo Bjelvehammar