Sagan om Sanna – en ”revenge”-film

T ill skillnad från i Växjö för två år sedan återstår det den här gången visserligen ”bara” 16 bidrag men känslan är både densamma och precis lika stark som den var då.

Känslan av att vi lika bra kan lägga ner resten av Melodifestivalen 2014 eftersom tävlingen så uppenbart redan är avgjord, och känslan av att det här – det kan bli något mycket större.

Sanna Nielsen kan nämligen mycket väl vinna Eurovision Song Contest i Köpenhamn i maj också. Så bra är låten ”Undo” och så bra är framför allt hon.

Denna den svenska populärmusikens kanske största atlet.

Det kan kanske kännas fantasilöst att dra streck mellan schlager och sport just i de olympiska spelens tidevarv, men faktum är att det finns flera likheter mellan dessa mediala monster. Det är exempelvis enbart inom Melodifestivalen och diverse idrottsgrenar som en 30-åring räknas som gammal i gamet.

Dessutom: Om schlager vore en idrottsgren hade Sanna Nielsen räknats som en av sportens största genom tiderna.

Hon debuterade blott 16 år gammal i med en tredjeplats för 13 år sedan, och har sedan dess ställt upp i tävlingen ytterligare sex gånger. Och gått till final alla sex.

Ett osannolikt facit.

Det enda hon inte lyckats med är att vinna Melodifestivalen. Den är för henne vad Champions League är för Zlatan.

Det som fattas i Sannas framgångssaga är möjligen en s-t-o-r-y. Ett utanförskap. För hon är inte Panetoz, Yohio eller Marie Lindberg. Hon är inte invandrare, queer eller ens underdog. Hon är en av Sveriges folkligaste artister som sjunger så vackert att änglarna sitter kvar och gråter i stället för att gå hem.

Eller förresten; det finns en story. Det finns en revansch. Och inte bara för den där segern som hon rånades på av Charlotte Perrelli för sex år sedan. Utan för något mer.

För trots att Sanna Nielsen är en av landets folkligaste artister (fjolårets julskiva var en storsäljare) så har hon i snart 20 år fått utstå ständiga hån. Hån för sina stilval. När det gäller musik men framför allt när det gäller kläder. Att kalla Sanna Nielsen för tant och skratta hånfullt har blivit en folksport.

Detta är ett utbrett samhällsproblem som har sina rötter i en patriarkal föreställning om att kvinnor egentligen bara är objekt, och som förstås drabbar mängder av kvinnor varje dag – oavsett om de reduceras till kaffeflickor eller tanter. Men i sin offentliga position har Sanna Nielsen blivit en av de mest utsatta.

Att hon orkat är ett under.

Därför blir också hennes revansch så mycket större och så mycket mer välförtjänt. Därför väljer jag att inte ta upp något av lördagens övriga sju bidrag i den här texten. Jämte Sanna Nielsen bleknade de ändå allihop.

Den här helgen var hennes upprättelse. Hennes ”revenge”-film.

Och som brukligt var den en slakt.