Rädda euron på kort och lång sikt

Förra veckans extra EU-toppmöte hölls för att besluta om en stor räddningsaktion för att rädda Greklands ekonomi och hindra att andra euroländer, som Italien, Portugal och Spanien, går samma väg som Grekland. Det handlade också om att försöka laga det just nu vacklande eurosamarbetet.

Ändå var förväntningarna från omvärlden på EU-ledarnas förmåga att råda bot på skuldkrisen måttliga. Detta var trots allt endast ett i raden av toppmöten som hållits i samma syfte, och bara ett av de många krispaket som tagits fram under de senaste två åren för att rädda länder i djup ekonomisk kris. Och trots alla krispaket och stora ord under flera år har både skuldkrisen och eurokrisen fördjupats.

EU-ledarna själva var nöjda med utfallet av toppmötet, som framför allt innebar att Greklands statsskuld skrivs ner och att den gigantiska krisfonden EFSF utökas från 400 miljarder euro till svindlande en biljon euro, det vill säga runt 10 000 miljarder kronor.

Kraven på Grekland blir hårdare, och ett permanent övervakningssystem upprättas. Att landet i praktiken sätts under förmyndarskap kommer med säkerhet att generera fler vilda strejker på Atens gator, men är en nödvändig säkerhet för Internationella valutafonden, för EU-kommissionen och för de länder, med Tyskland i spetsen, som pytsar in miljard efter miljard i den grekiska ekonomin.

Det är också bra att det är storbankerna som får ta en stor del av notan för skuldavskrivningen. De har bidragit till Europas skuldkris genom att ställa för låga krav på de regeringar som lånat för mycket och för lättvindigt. Men det får inte innebära att det i slutänden är bankkunderna som betalar genom höjda bankavgifter.

Reaktionerna efter toppmötet var positiva, inte minst att döma av den kraftiga börsuppgången i Europa dagen efter. Men det kommer att ta lång tid innan vi ser några långsiktigt positiva effekter av besluten. Det bör också vara en varningsklocka att Europa inte självt klarar av att finansiera utbyggnaden av krisfonden EFSF, utan behöver låna av Kina och ur Norges oljefond.

Men det mest intressanta resultatet av toppmötet är inte den akuta krishanteringen, utan det som ofta nämns som en bisats i media: de steg som togs i utvecklingen mot en allt närmare ekonomisk koordinering mellan euroländerna. Det ska bli fler euromöten för att koordinera finanspolitiken, och EU får i praktiken en ”finansminister”, den finländske EU-kommissionären Olli Rehn.

Det är inte genom den akuta krishanteringen som eurosamarbetet kommer att räddas, utan i den långsiktiga, strategiska uppbyggnaden och ombyggnaden av samarbetet.

Marianne Ekdahl är fri skribent och kommunikationsansvarig på ESS Scandinavia.