Lägg näsan i blöt
Men varför ingriper västvärlden i Libyen, men inte i något annat land i Mellanöstern där regimen slår ner på oppositionen? Varför inte i Elfenbenskusten, där det nu i princip råder inbördeskrig? Varför ingrep man inte i Sudan, när inbördeskriget härjade som värst?
Oavsett vilka övergrepp mot sina folk diktatorer ägnar sig åt, brukar principen om staters suveränitet hindra andra länder från att ingripa. Varje stat anses råda över sina interna angelägenheter, trots att de mänskliga rättigheterna anses vara universella.
Därför brukar FN sällan kunna ingripa eller uttala sig om övergrepp eller brott mot mänskliga rättigheter. Oftast lägger Ryssland och Kina veto, med argumentet att ingen har rätt att bland sig i suveräna staters interna angelägenheter.
För då skulle ju FN, USA eller EU även lägga näsan i blöt vad gäller brotten mot mänskliga rättigheter i Kina och i Ryssland. Därför kan de flesta diktatorer härja relativt ostört.
Libyen är alltså ett undantag mot regeln. Varför?
När de folkliga upproren i Nordafrika började i januari, kostade västvärldens oförmåga att ställa sig på ”rätt” sida i tid både prestige och anseende.
När upproret spred sig även till det oljerika Libyen var det viktigt för omvärlden att ställa sig på rätt sida, mot den galne ledaren Gaddafi. Men Gaddafi var något helt annorlunda än ledarna i Egypten eller Tunisien, en hårdför diktator i ett slutet land som inte drog sig för att använda sig av militär mot sina motståndare. Att stödja upprorsmakarna i det läget skulle därför kräva mer än bara ord.
Efter att FN:s säkerhetsråd upprättat en flygförbudszon över Libyen, bildades en FN-koalition av olika västländer med USA, Frankrike och Storbritannien i spetsen. Insatsen fördes snart över till Natos ledning och idag är även icke-Nato-länder som Sverige, hänvisade till Natos kommando.
Den militära insatsen har förmodligen förhindrat en massaker på civila i upprorets huvudstad Bengazi.
Men varför har just Libyens rebeller fått detta stöd? Det finns gott om andra konflikter runt om i världen där lika många riskerar dödas, men utan att få del av FN:s eller Natos stöd.
En viktig förklaring är timingen. Efter lyckade uppror i båda grannländerna Tunisien och Egypten fanns det ett stort tryck från allmänheten i många västländer att inte lämna oppositionen i Libyen i sticket.
En annan förklaring är geografin. Libyen har en gräns mot EU, och det är svårt att blunda för konflikter i ett grannland.
Men vi får hoppas att insatsen i Libyen kan få fler länder framöver att lägga näsan i blöt i diktatorers göranden och låtanden.
Marianne Ekdahl är fri skribent och kommunikationsansvarig på ESS Scandinavia.
