Keltiska tigern har tystnat

Det var länge sedan Irland hade den starkaste ekonomiska tillväxten i Europa och blev en förebild för andra länder.

Det irländska budgetunderskottet har tvingat den irländska regeringen att lägga kraftiga sparpaket, och på gatorna i Dublin demonstrerar irländarna mot de planerade nedskärningarna. Skatterna ska höjas, lönerna sänkas, och 25 000 jobb i den offentliga sektorn ska bort. Och det i ett land som redan har 15 procent arbetslöshet.

Söndagens beslut av EU:s finansministrar om ett gigantiskt räddningspaket för Irland blev den slutliga bekräftelsen på att den keltiska tigern slutat ryta.

Nödlånet på 85 miljarder euro motsvarar runt 800 miljarder kronor. Det mesta finansierar den Internationella Valutafonden, IMF, tillsammans med euroländerna. Men även Sverige, Danmark och Storbritannien bidrar. Sverige står för 5,5 miljard kronor.

Som motprestation måste nu Irland banta budgetunderskotten rejält. Till år 2015 ska de vara maximalt tre procent, som är vad EU budgetregler medger. Samtidigt måste Irland betala höga räntor för nödlånet, cirka 40 miljarder kronor per år. Att underkasta sig IMF:s regler är ingen sinekur, utan snarast att betrakta som förmyndarskap.

Men vad betyder helgens räddningspaket till Irland för resten av Europa?

Det bidrar till att släcka den mest akuta branden bland Europas ekonomier. Men leder också till frågor.

Den första frågan som gör sig gällande är vilka länder som står på tur nästa gång?

Räddningsinsatsen för Irland visade att vårens gigantiska lån till Grekland inte var en engångshändelse. ”Den grekiska sjukan” har spridit sig i sådan omfattning att fler euroländer kan behöva räddas med internationella nödlån.

De kritiska länderna kallas ofta ”PIGS”, det vill säga Portugal, Italien, Grekland och Spanien. De flesta ekonomer är ense om att Portugal står närmst på tur. Men om även det stora EU-landet Spanien, med 40 miljoner invånare, skulle behöva räddas av IMF, skulle EU sannolikt gå från en ekonomisk kris till en djup politisk kris.

Den andra frågan är därför hur euro-samarbetet kommer att påverkas?

Vilket internationellt förtroende kommer att finnas för euron efter att ekonomierna i land efter land närmast kollapsar och sätts under förmyndarskap av IMF?

Den tredje frågan är om bankerna kommer att behöva ta ansvar för saneringen? Vid söndagens finansministermöte tog man ett första steg mot att även bankerna måste bidra till hanteringen av framtida kriser.

Det är ett välkommet steg.

De senaste årens kriser har inte bara orsakats av oansvarig statlig budgetpolitik, utan även oansvarig utlåning av privata banker. Då ska inte skattebetalarna stå för hela städnotan.

Marianne Ekdahl är fri skribent och kommunikationsansvarig på ESS Scandinavia.