EU från kris till tillväxt

Vet du inte? I så fall är du inte ensam, kristoppmötena har avlöst varandra månad efter månad under lång tid. Till och med EU-kommissionens tjänstemän har insett det smått surrealistiska i situationen: den 1 april sände man ut ett pressmeddelande om ett nytt kristoppmöte, där påven skulle be om ”gudomligt ingripande” för att rädda euron ...

Förvisso avspeglar detta krisens allvar. Det kommer fortfarande att krävas omfattande och långvariga åtgärder för att rädda Grekland och hindra att Irland, Portugal, Spanien och Italien går samma väg.

Men inom EU börjar man skifta fokus från krishantering till en mer proaktiv tillväxtpolitik. Nu när den värsta krisen överkommits, behöver EU agera, inte bara reagera. Hur ska man agera för att kunna öka tillväxten igen?

När EU-kommissionen på torsdag lägger sin länge emotsedda ekonomiska tillväxtplan kommer den därför att lusläsas av många. I planen förväntas förslag på fler jobbskapande åtgärder i EU-länderna, som att skifta skatt från arbete till andra områden. Man kommer också att förorda mer samordning av arbetsmarknadspolitiken i medlemsländerna, för att spegla den starkare kontroll över statsbudgetarna, som slogs fast förra året.

Eftersom arbetsmarknadspolitiken framför allt är nationell, inte europeisk, är detta ett kontroversiellt område, och förslagen kommer att orsaka rabalder. Lika mycket diskussioner kommer det att bli om förslagen att minska arbetskraftsbristen genom att släppa fri arbetskraftsinvandringen från Bulgarien och Rumänien. I flera EU-länder ses det tyvärr som kontroversiellt.

Under våren har EU:s ledarduo, Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, utmanats av tolv regeringschefer med David Cameron och Mario Monti i spetsen, som tagit initiativet till en ny ekonomisk politik med större öppenhet och mer liberaliseringar. Bland annat vill man se liberaliseringar av tjänstesektorn, energimarknaden och arbetsmarknaden.

Att dagordningen håller på att förändras beror delvis på att Merkels och Sarkozys roller förändrats. EU- samarbetet drivs ofta framåt av den så kallade fransk-tyska axeln. Under de senaste årens finanskris är det naturligt att Tysklands förbundskansler och Frankrikes president tagit ledningen och initierat de krispaket och den svångremspolitik som har behövts för att lotsa Europa genom krisen.

Men Merkozy, som EU:s radarpar ofta kallas, har försvagats på sista tiden. Sarkozy utmanas just nu av François Hollande om presidentposten. Och Merkel har nyligen lidit ett svårt nederlag i samband med utnämningen av Joachim Gauck till president. Och framför allt finns det flera EU-länder som motsätter sig Merkozys åtstramningspolitik, och istället vill sätta strålkastarljuset på tillväxtfrågor.

Det är ett nödvändigt skifte av perspektiv, och debatten kommer att få förnyad kraft framöver.

Marianne Ekdahl är fri skribent och kommunikationsansvarig på ESS Scandinavia.