Reinfeldt som vässad feminist
Här närmast snubblar de två stora partierna över varandra i sin iver att attrahera flest väljare, och för att klara detta gäller det att hitta den magiska Mitten. Socialdemokraterna pratar om näringsliv och innovationer, Moderaterna pratar om sammanhållning (variant av solidaritet?) och arbete. Och tvärtom, förstås.
I jakten på väljare finns en stor, om än på intet sätt homogen, grupp som kanske kunde vara intressant att fundera lite närmare på: kvinnorna.
I en gammal tidningsartikel från brittiska The Guardian som jag stötte på häromdagen, ansåg skribenten att en av anledningarna till att Socialdemokraterna förlorade valet 2006 – utöver att de tappade i energi – var att partiet, och främst Göran Persson, glömde kvinnorna. En viktig händelse i detta, enligt samma skribent, var när Persson helt sonika körde över opinionen i sitt eget parti och förekom all debatt om delad föräldraförsäkring på partikongressen 2005, genom att i förväg förklara att han inte tänkte finna sig i något sådant beslut.
För- och nackdelarna med en tydligare uppdelad föräldraförsäkring fortsätter att diskuteras och aktualiserades senast när Kristdemokraterna i våras ville avskaffa pappamånaderna. Det faktum att kvinnor och män inte ens i Sverige har lika lön för lika arbete är också ett med jämna mellanrum återkommande tema. Fredrik Reinfeldt tog upp lönediskriminering och andra problem i sin regeringsförklaring för några veckor sedan: ”Världens mest jämställda land är fortfarande för ojämställt”, konstaterade han.
Gudrun Schyman berättade i SVT:s intervjuprogram Min sanning förra veckan hur hon tänkt sig att Vänsterpartiet skulle gå till val år 2002 under parollen ”Vi ser världen med kvinnors ögon”. ”Det hade blivit en kanonval”, sa Schyman, som var säker på att väljarna vid den tiden var redo för mer fokus på kvinnofrågor. Men hennes parti, som betecknade sig som feministiskt, var det inte. Schymans idé avslogs och förverkligades aldrig.
När Feministiskt initiativ fyra år senare gav sig in i kampen om riksdagsplatserna hade det tillfälle som Schyman tyckte sig känna 2002 definitivt passerat. Men kanske finns en ny möjlighet för större fokus på så kallade feministiska frågor (de berör ju faktiskt halva befolkningen) i valet 2014? Kanske finns här väljare att hämta, och en möjlighet att föra in nya perspektiv i politiken – inte bara för de partier som tydligt nischat in sig på området, utan också för de två stora jättarna i svensk politik?
Och kanske är det något Fredrik Reinfeldt insett, då han gav förhållandevis stort utrymme åt kvinno- och jämställdhetsfrågor i regeringsförklaringen. I så fall vore det välkommet.
Malena Rosén Sundström är lektor i statskunskap vid Lunds universitet.
