Jämställdheten i periferin

Borgström, som var jämställdhetsombudsman (Jämo) mellan 2000 och 2007, menar att jämställdhetsfrågan försvann ur partiet med Mona Sahlin. Borgström värvades av just Sahlin för att arbeta med jämställdhet. Möjligen skulle man kunna avfärda Borgströms uttalande som ett utslag av bitterhet för att han inte har haft någon central roll att spela i partiet sedan Sahlin slutade?

Hur det än skulle vara med den saken kan jag bara konstatera att Borgström har rätt: jämställdhetsfrågan för en tynande tillvaro och debatteras inte av Socialdemokraterna. Men även åren innan Sahlin blev partiledare var det klent ställt med jämställdhetspolitiken. Visserligen bildade dåvarande partisekreteraren Marita Ulvskog år 2005 det feministiska nätverket Feministas som ett svar på hotet från Feministiskt initiativ. Efter att initialt ha uppmärksammats stort i media förföll nätverket, som aldrig var särskilt aktivt, snart i glömska. Nätverket existerar inte längre idag.

Den jämställdhetsfråga som, möjligen tillsammans med kvinnolöner, främst dykt upp i debatten är föräldraförsäkringen. S-kvinnor har länge, i motvind, arbetat för en delad föräldraförsäkring. Minns hur Göran Persson totalt körde över förespråkarna för detta vid partikongressen i Malmö 2005 genom att redan innan frågan behandlades deklarera för media att detta inte skulle antas. Vid den senaste kongressen debatterades återigen föräldraförsäkringen. Resultat: ytterligare en pappamånad.

Jämställdhet är ett paradexempel på en perifer fråga, det vill säga en fråga av det slag som många organisationer gärna vill arbeta med och för, men som det inte blir så mycket med i praktiken. Visst vill man vara jämställd, men när det kommer till kritan finns det ju så mycket annat som är viktigare.

Frågor av det här slaget aktualiseras då och då, som när en av regeringens utredningar kring kvinnor och sjukskrivningar presenterades förra veckan. En undersökning visade att kvinnor med två barn i betydligt större utsträckning än män med två barn blir sjukskrivna. En av flera orsaker till detta, enligt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M), är den könsuppdelade arbetsmarknaden. En annan är att många kvinnor, trots jobb, fortfarande har huvudansvar för hem och barn.

Kristersson varnade dock för en övertro på politiska regleringar, så som föräldraförsäkringen: tror man att lösningen finns här, gör man det lätt för sig var hans budskap. Sant är att föräldraförsäkringen bara är en, om än viktig, del av jämställdhetspolitiken. Men vem ska lösa problemen och föra jämställdheten framåt om politikerna frånsäger sig ansvar för den? Vi vet av erfarenhet att det inte händer av sig själv.