Annons
Nyheter

Folkomröstningens olika sidor

En ändring i lagen 2011 har gjort det lättare för medborgarna att få till stånd kommunala folkomröstningar.
Nyheter • Publicerad 30 oktober 2013

Visserligen krävs det numera underskrifter av 10 procent av de röstberättigade i en kommun för att frågan om folkomröstning ska tas upp av kommunfullmäktige, innan räckte det med fem procent. Å andra sidan har det blivit svårare för politikerna att avslå kravet på folkomröstning, eftersom det nu krävs att två tredjedelar av fullmäktige i så fall går emot. Innan räckte det med 50 procent.

Aktiva och engagerade medborgare har alltså, om frågan får fäste på dagordningen och anses tillräckligt viktig av ett tillräckligt antal av kommuninvånarna, goda möjligheter att få igenom en folkomröstning. Så skedde till exempel i Ängelholm för två år sedan, då man folkomröstade om en trafikled.

Annons

Hittills har nio kommunala folkomröstningar ägt rum genom medborgarinitiativ sedan lagändringen. Det skulle kunna ses som positivt för demokratin. I Demokratiutredningen från år 2000 slogs det fast att det är önskvärt att den demokratiska aktiviteten inte enbart koncentreras till valdagen. De lokala folkomröstningsinitiativen bidrar utan tvekan till en demokratisk aktivitet som annars inte skulle ha ägt rum.

Men bilden av de kommunala folkomröstningarnas roll i demokratin är inte enkel. Av de nio fall av kommunal folkomröstning som nämndes ovan, har kommunfullmäktige i enbart två av fallen valt att följa resultatet. Om politikerna väljer att bortse från folkviljan, uttryckt i folkomröstningsresultat, så kan medborgarna uppfatta politikernas beslut som icke-legitimt. Det kan finnas goda skäl för politikerna att göra så (därmed inte sagt att det alltid finns): den representativa demokratin arbetar inte ad hoc-mässigt och olika beslut ingår i ett större sammanhang, som det ibland kan vara lätt att glömma när man fokuserar på en, specifik fråga.

Om då politikerna följer ett folkomröstningsbeslut, även om de själva var emot utfallet, så infinner sig en annan komplikation, nämligen av vem kan vi utkräva ansvar? Ansvarsutkrävandet är en central del i den representativa demokratin, som vår demokrati till största delen är.

Det finns inga enkla argument för eller emot folkomröstningar, utan snarare en hel rad av båda sorterna. Däremot är det, precis som Demokratiutredningen också tog upp, så att medborgarna måste känna att det är meningsfullt att engagera sig, vilket ökar sannolikheten för fortsatt engagemang.

En alltför stor tro på folkomröstningen som ett svar på den lokala politikens problem kan leda till besvikelse när utfallet inte blir det önskade (på det ena eller andra sättet). Utrustade med en nyanserad bild av folkomröstningens möjligheter såväl som problem blir besvikelsen mindre, och engagemanget kan förhoppningsvis bestå.Malena Rosén Sundström är statsvetare vid Lunds universitet.

Mattias Karlsson
Malena Rosén Sundström
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons