Europas saknade röst

För ett tag sedan konstaterade han att det nu finns ett slags nummer till Europa, men att det är osäkert vem som kommer att svara.

Med Lissabonfördraget, som trädde i kraft i december 2009, skulle svaret på Kissingers gamla fråga bli tydligare. En viktig förändring var att EU härigenom fick en ”president”, det vill säga en permanent ordförande för rådet. Ordförandeskapet har tidigare skötts av ett medlemsland i taget i sex månader. Så sker fortfarande, till exempel innehar Litauen sedan den 1 juli ordförandeklubban, men funktionen är betydligt förminskad jämfört med hur den såg ut innan tillträdet av den permanente ordföranden.

Det är förståeligt att medlemsländerna inte helt har velat ge upp möjligheten att då och då få påverka agendan och vara i EU:s maktcentrum, särskilt de små medlemsländerna som annars har begränsade tillfällen till detta. Men det blev ju inte precis mer tydligt.

Därtill skapades en annan ny post genom Lissabonfördraget: den som unionens höge representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, en ”EU-utrikesminister”. Sedan tidigare finns dessutom en tredje tung post i EU: kommissionens ordförande.

Så vad som har hänt är att det nu finns tre personer som på olika sätt representerar EU. De har förstås olika funktioner och ansvarsområden, och på så sätt är det tydligare vem en amerikansk utrikesminister ska ringa idag än på Kissingers tid. Trots detta – vem i Europa är det mest troligt att USA ringer vid exempelvis en omfattande ekonomisk kris? Förmodligen Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Att utse personer till topposter i EU är en mödosam process som kräver inte så lite av diplomati och överväganden av en mängd motstridiga intressen. De båda nya posterna 2009 besattes av för de flesta européer två dittills okända personer: belgaren Herman Van Rompuy och engelska Catherine Ashton.

Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair var ett tag kandidat till posten som ”president”. Brittiska tidningen The Guardian konstaterade att med Blair hade EU fått en person som kunde ”stoppa trafiken i Peking” – i betydelsen en politisk kändis – medan man med Van Rompuy istället fick någon som ”knappt kan stoppa trafiken i Bryssel”.

Nu har säkert Van Rompuy – och Ashton också, för den delen – många bra egenskaper som gjorde dem lämpliga för respektive jobb. Van Rompuy ansågs till exempel under sin korta tid som belgisk premiärminister ha visat prov på diplomatiskt agerande och kompromissvilja.

Fast att ha en EU-representant som är välkänd av människor – och makthavare – runt om i världen kan nog ha sina fördelar det med. Så när det är dags för nästa EU-president är det kanske ingen dum idé om EU ringer upp Angela Merkel.

Malena Rosén Sundström är statsvetare vid Lunds universitet.