Annons
Nyheter

EU måste trampa på

I dagarna befinner jag mig i Amsterdam, tillsammans med ett stort antal andra statsvetare för en konferens om Europa.
Nyheter • Publicerad 26 juni 2013

Amsterdam kan tyckas lämpligt valt för detta, då det är en av de städer som fått ge namn åt ett av EU:s många fördrag. Amsterdamfördraget undertecknades 1997, i en anda av stor optimism om EU:s framtid.

Detta fördrag tog hand om resterna efter föregångaren Maastrichtfördraget (1991), som både danskar och irländare först röstade nej till, och som fransmännen sa ja till med knapp marginal.

Annons

Debatten om och motståndet mot Maastrichtfördraget brukar framhållas som slutet på det ”tillåtande konsensus” som dittills hade rått i EU-frågan: de politiska eliterna styrde EU-skutan med folkets tysta medgivande. Med motståndet mot Maastrichtfördraget gjorde det demokratiska underskottet entré i EU-jargongen: tankarna om att EU-politiken låg för långt ifrån de vanliga människorna, som inte heller hade möjlighet att påverka den ens i närheten av vad de hade i den nationella politiken.

Med Amsterdamfördraget nämndes öppenhet – att ge medborgarna möjlighet till ökad insyn i EU:s beslutsprocesser – för första gången i en fördragstext, till stor del tack vare den nyblivna EU-medlemmen Sverige. Genom ett öppnare EU skulle medborgarna få en mer positiv syn på samarbetet. Grovt förenklat: nu skulle EU bli bättre och mer omtyckt.

Som en skojig inramning till undertecknandet i Amsterdam tilldelades stats- och regeringscheferna vars en cykel för deltagande i ett kort cykellopp. Symboliken var given: integrationsprocessen är som att cykla, det gäller att trampa på hela tiden annars faller man av.

Vinnare av detta cykellopp blev Storbritanniens Tony Blair, vilket i dag kan te sig ganska ironiskt: britterna är knappast de ivrigaste cykeltramparna när det gäller att driva EU-samarbetet framåt. Tvärtom, med en folkomröstning om EU i antågande finns en stark brittisk opinion för att hoppa av cykeln.

Tysklands förbundskansler Helmut Kohl vägrade däremot att befatta sig med cykeln – ännu en ironi 14 år senare, då Tyskland är den starkaste kraften (därmed inte alltid den mest uppskattade) i EU-arbetet. Vi kan låta det vara osagt om Kohls cykelvägran hade att göra med den symboliska betydelsen eller hans fysiska förutsättningar.

Det har onekligen hänt mycket med EU sedan 1997. Framtidsoptimismen har ersatts av stora påfrestningar i samarbetet genom den ekonomiska krisen, vilket också har ökat EU-skepticismen bland medborgarna. Nästa vecka får unionen sin 28:e medlem genom Kroatien. Men opinionen i landet inför inträdet är sval. Numer anger drygt hälften av kroaterna att de är positiva till medlemskapet, som landet sa ja till genom folkomröstning i fjol. I början av 2000-talet låg siffran på 70–80 procent.

EU är helt enkelt mer som en tuff bergsetapp i Tour de France än en platt cykeltur i Amsterdam just nu.

Malena Rosén Sundström är statsvetare vid Lunds universitet.

Mattias Karlsson
Malena Rosén Sundström
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons