Effektivisering på papperet

Intervjun handlade om hur situationen för Arbetsförmedlingens personal kan förbättras, och i förlängningen därmed också de arbetssökandes. Svantessons svar, att ”göra saker på ett smartare sätt” och att ”förenkla och förbättra rutiner”, upprepat i olika varianter.

Problemen på Arbetsförmedlingen, som har uppmärksammats i media den senaste tiden, handlar om att få ekvationen fler möten med arbetssökanden och färre anställda arbetsförmedlare att gå ihop. Vilket den förstås inte gör. Omkring tio procent av de anställda är sjukskrivna och många söker – ironiskt nog – själva jobb, på andra ställen.

Svantessons kommentarer är i linje med det effektiviseringstänk som de senaste decennierna har präglat reformer av den offentliga sektorn, inspirerat av den privata. Genom att applicera den privata sektorns och marknadens logik på den offentliga sektorn, ska denna använda resurserna på ett mer effektivt sätt – kostnaderna hålls nere, samtidigt som kvaliteten upprätthålls.

Det finns förstås all anledning att hushålla väl med de gemensamma resurserna, det som finansieras med våra skattepengar. Och den offentliga sektorn kan lära av den privata. Men ibland drivs tron på effektiviseringar för långt, och, förefaller det, utan insikt om den besvärliga verkligheten.

Regeringen har tidigare gått ut med krav på Arbetsförmedlingen om ökande antal möten med de arbetssökande, om bättre kvalitet, stöd och kontroll. Istället minskade antalet personliga möten förra året. Elisabeth Svantesson talade i förra veckan om att ersätta en del av de personliga mötena med mejlkontakter med de arbetssökande.

Det är inte ovanligt att det är så det blir när den besvärliga verkligheten krockar med effektiviseringstänket: det mätbara prioriteras över det som inte så enkelt kan mätas. Antal arbetssökande per handläggare, antal kontakter – oavsett hur de sker, det är sådant som kan mätas.

Om de arbetssökande upplever ett ”bra bemötande” eller att kontakterna med Arbetsförmedlingen håller en ”bra kvalitet”, det är sådant som inte lika lätt kan mätas och kvantifieras. Eller hur de anställda upplever sin arbetssituation, i alla fall innan den blir så besvärlig att den uppmärksammas i media. Den sortens undersökningar, om de görs, är öppna för större tolkningsutrymme och är också beroende av hur frågorna ställs, de ger inte samma ”hårda fakta” som undersökningar av ”hur många” och ”hur mycket”.

Tankarna går till filmen ”Office Space”, där huvudpersonens arbetsplats med konsulters hjälp ska effektiviseras och slimmas. Det allt överordnade är ifyllnad av en tidsrapport – hur arbetet utförs är det ingen som bryr sig om. Det är kul på film, men inte lika kul i verkligheten.

Malena Rosén Sundström är statsvetare vid Lunds universitet.