Demokrati är ingen självklarhet

Trenden är dyster: sett till hela EU var valdeltagandet högst i det allra första valet till Europaparlamentet som hölls 1979. Då röstade 62 procent av EU-medborgarna, 2009 röstade bara 43 procent. Den kan tyckas paradoxalt, eftersom parlamentet genom åren faktiskt har ökat sitt inflytande över EU-politiken.

1979 hade Europaparlamentet enbart en rådgivande funktion i EU:s lagstiftningsprocess. Ministerrådet, den då ensamt beslutsfattande institutionen, var tvunget att efterfråga parlamentets syn innan ett beslut kunde tas, men det behövde inte bry sig om den. Med det senaste fördraget, Lissabonfördraget, är parlamentet i stort sett likställt med rådet när det gäller beslutsmakt för de allra flesta frågor inom EU. Det betyder att Europaparlamentet aldrig vid ett tidigare val har haft så mycket verklig makt som det har nu. Kan detta faktum bryta den negativa trenden och få EU-medborgarna att i högre utsträckning ta sig till vallokalerna i maj?

Det troliga svaret är nej. Till detta bidrar en hög grad av misstro mot EU i många av medlemsländerna. De senaste fem åren har präglats av den ekonomiska och finansiella krisen och många medlemsländer har gått igenom ekonomiska stålbad. Slitningarna har varit som hårdast inom eurosamarbetet. I flera EU-länder ligger nationalistiska och främlingsfientliga partier bra till i opinionsundersökningar inför valet. I Frankrike kan rent av Front National bli det parti som tar hem flest mandat.

Även den svenska EU-opinionen har blivit mer negativ de senaste fem åren, om än i mindre drastisk omfattning jämfört med krisländerna. I denna tid av allmän EU-skepticism har Folkpartiet, Sveriges mest EU-positiva parti, bestämt sig för att ha ”Ja till Europa” som slogan inför valet. Vid en första tanke kan den uppfattas som ett steg tillbaka, till Ja eller Nej till EU, som länge präglade svensk EU-debatt, även långt efter inträdet. Men vid närmare eftertanke är det inte bara modigt, med tanke på EU-opinionen, utan också välbehövligt med den sortens ställningstagande.

Det är lätt att glömma den grundläggande tanken bakom det som i dag är EU: att förhindra nya krig i Europa. EU som fredsprojekt kan låta högtravande, men det tål att påminnas om med anledning av de pågående oroligheterna i Ukraina, ett grannland till EU. Eller med tanke på att det i år är 100 år sedan första världskrigets utbrott på vår kontinent. Vare sig fred eller demokrati är några självklarheter. Sett i det perspektivet har EU varit ett framgångsrikt samarbete.

Det betyder inte att samarbetet inte har sina brister och problem, eller att vi ska ställa oss okritiska till det. Men ”enkla lösningar”, som att avveckla eller radikalt minimera EU, är sällan just så enkla som dess förespråkare vill låta påskina.

Malena Rosén Sundström är statsvetare vid Lunds universitet.