Politiska gränser
Åtaganden inom vård, skola, omsorg går inte att klara av om invånarantalet är för litet. Vårt land har många till ytan mycket stora kommuner med en fåtalig utspridd befolkning. Klart det är jättesvårt att upprätthålla den kommunala servicen då. Statens utjämningsbidrag mellan rikare och fattigare kommuner är till för att möjliggöra lika liv var vi än bor, men det finns nivåer för vad som är möjligt.
Det finns även andra motiv till var kommungränserna går. Det är politiskt färgade, ofta osynliga drivkrafter. Malmö styrdes under lång tid av socialdemokrater. Deras väljare bodde till stor del i lägenheter. Den växande medelklassen efterfrågade villor och egna hem, men bara få villaområden byggdes och dessa familjer lockades ut till grannkommunerna.
Malmö var också avogt inställd till att sälja mark, både villatomter och industrimark uppläts med arrende som tomträtt. Villafolket togs tacksamt emot av kranskommunerna som Staffanstorp, Lomma och Vellinge som fördubblade sin befolkning mellan 1970- och 1990-talen. Malmö tappade i invånarantal, men de som var kvar röstade på S hoppades man. I nybyggarkommunerna fick man i stället invånare som röstade borgerligt. Dessa politiker ville också sitta kvar vid makten och där blev i stället en brist på lägenhetsbyggande. Därför var det ett så anmärkningsvärt trendbrott när Malmö 2001 satsade på exklusiva bostäder i Västra hamnen.
I Trelleborg ser vi en stad länge styrd av socialdemokrater, men med ett varierat bostadsutbud, i stad, i by, i eget hus, i lägenhet, fast utan glamour. När Rune Andersson som förste vd på Trelleborg AB ville bo i Trelleborg var det sensation och han fick en tomt på Östra stranden. Detta var ett lyft och ett trendbrott för stadens självkänsla. ”Stavstensudde” var kanske nästa trendbrott. Nu ville man ”hetta upp” staden och bygga för en ny kategori köpare. Det var också då som tankarna på Sjöstaden, hamnflytt och ny östlig tillfart presenterades. E 6 skulle inte avskärma bostäderna på Stavstensudde från staden utan trafiken skulle ledas runt.
Nu styrs Trelleborg av en (i huvudsak) borgerlig allians. För vem vill man bygga? Som stadsplanerare önskar jag förstås att det är de fysiska förutsättningarna som får råda när man planerar. Natur, kultur, goda bostadsmiljöer. Men vi ska inte vara naiva. Politik handlar om att få röster. Vem röstar de nyinflyttade på?
Samhället moderniseras och det finns egentligen inga alternativ än att bygga så vackert och trivsamt vi kan. Det är en återvändsgränd att bygga bara för vissa grupper. Inte som i Malmö på 1970-talet, men inte heller som den andra extremen likt teveserien ”Solsidan”. Det krävs en lyhördhet för hur människor vill ha det. Blandstad även vad gäller bostadsutbud!
Madeleine Brandin är arkitekt och författare.