Kulturkanon mot verklighetens folk

Politik går ibland över gränsen i önskan att hitta sina väljare och i att visa beslutskraft.

Folkpartiet har gjort ett nytt utspel om en ”kulturkanon” kunde vi läsa häromveckan i Sydsvenskan. Man föreslår att de bästa böckerna, filmerna, konstverken och musikstyckena i Sverige ska listas. Ett liknande förslag kom inför valet 2006. Det hetsade upp många människor. Vreden då hängde samman med att Danmark infört ett kunskapskrav om dansk kultur för medborgarskap. Nu har FP återkommit med ett delvis annat koncept.

Själv författare kan jag ändå inte förstå denna indignation. Det kan inte vara fel att satsa på en god allmänbildning, det kan inte vara fel att lära sig om kultur skapad av svenskar. Någon ska ändå avgöra vilka böcker som till exempel gymnasieeleverna ska läsa. Det är inte många som hinns med, det ska man veta.

Det är förstås en motsättning i sig att någon ska klassificera och fålla in kultur, som à priori står för den fria tanken. Det är något gammalmodigt med sådana pekpinnar, att någon ska bestämma vad som är god kultur. Det är inbyggt en konservatism i urvalet, det blir lätt lite gubbigt.

Men att ha en kulturkanon innebär inte förbud mot att läsa annat. Den är inte ett streck som skiljer det som är bra från det som är dåligt. Den är snarare en ögonöppnare. Så att man vill ha mer kultur, både avantgardistisk och klassisk. Tycker man det är fel urval, så var så god, här finns mycket mer. Åt var och en en egen kanon.

Trots att vi är en del av EU lever vi i en USA-influerad värld. I dvd-butikerna och på tv finns nästan bara amerikanska filmer. Det kräver ansträngning att hitta tyska böcker, franska filmer. Lika sällsynt är våra nordiska grannländers kultur. Hur många danska författare kan du räkna upp?

Man kunde hoppats att EU skulle innebära att europeisk kultur blev mer lättillgänglig. Att vi skulle lära av varandra. Tjeckisk poesi, spansk film, rumänska böcker. Jo, det finns filmer att hyra av Pedro Aldomovar och Mircea Cartarescu finns på biblioteket, men europeisk kultur är i stort förunderligt frånvarande. För att inte tala om utomeuropeisk kultur, som till exempel iransk litteratur (de vi känner bra till idag som Marjaneh Bakhtiari och Marjane Satrapi bor ju i Sverige och skriver på svenska). Och kinesisk kultur, fortare än vi tror har världens ekonomiska centrum flyttat dit. Vi borde ha intresse av att lära oss om livet i det stora landet i öster. Jag tar gärna hjälp av en kinesisk kulturkanon.

Det är inte kulturkonsensus jag är ute efter, utan det är insikt och förståelse för andra, inspiration genom att lära mer, läsa, lyssna, titta, mer känsla och passion. Att inte göra det är riskfyllt: vardagen kan bli komplicerad när ”ne” på grekiska betyder ja, om man okunnigt serverar en jude fläskkött, om man som kvinna tittar en arabisk man i ögonen bråkdelen av en sekund för länge.

Detta är något för ”verklighetens folk” – de som nu med KD:s förbluffande hjälp lever under varumärkesskyddad identitet! – att bita i. Vad menar KD egentligen? Kolumnisten Clemens Poellinger skriver i Svenska Dagbladet: ”I hur hög grad förknippar du följande varumärken, egenskaper och platser med Verklighetens folk: Willys, NK, Katolska kyrkan, ekologisk, Biltema, Apple, Hästens sängar, beslutsfattare (...) ?”

Tyvärr KD, detta är långt mer irriterande infållning än att ha en kulturkanon. Ju mer man funderar över begreppet verklighetens folk, som kanske var tänkt som ”vanligt folk”, ju dummare blir det. Men en ingång till olika länders kultur, även svensk sådan, kan vi olika individer ha nytta och glädje av.

Men politiken ska inte lägga sig i privatlivet säger KD också. Men sluta då att skilja på verkliga och overkliga, vi är alla både vanliga och ovanliga.

Madeleine Brandin är arkitekt och författare