Vilddjurets villkorade liv
För stadsbor är det lätt att tycka att en växande vargstam inte är något problem. Sverige, som så bestialiskt lät utrota en hel art, har plötsligt en möjlighet att ställa tillrätta en ekologisk obalans som tidigare generationer har skapat. Är inte det bra? Och om det skulle vara möjligt att få se en varghona skymta förbi på väg till någon släkting, vilken bild det vore att bära i minnet.
De som bor med varg runt knuten ser däremot ofta saken annorlunda. Det finns en anledning till att vargen länge hatades av den svenska allmogen. Vargen hyser liten respekt för människans vilja att hålla tamdjur och jaga med hund. En varg som kommer in i en fårflock eller en renhjord dödar urskillningslöst tills besättningen slagits i spillror och skingrats för vinden. Det vet både skånska fårbönder och renskötande samer.
När regeringen för två år sedan tillsatte den så kallade Vargkommittén var syftet att försöka samla motstridiga intressen för dialog. Vid den tidpunkten såg utsikterna att nå samsyn i vargfrågan ut att vara små, men oenigheterna kanaliserades likväl in i ett utredningsarbete i hopp om det bästa.
När Vargkommittén nu överlämnat sitt betänkande till miljöminister Lena Ek (C) har ramarna för en acceptabel kompromiss formulerats. Licensjakt bör tillåtas, men först när vargen har gynnsam bevarandestatus. Vilket antal som ska rymmas i detta begrepp föreslås expertisen, inte politikerna, få avgöra. Samtidigt föreslås att det ska bli lättare att få bedriva skyddsjakt när varg anfaller tamdjur.
Miljöministern bör nu omsätta dessa kompromissförslag i praktisk politik. Både varg och människor måste få acceptabla levnadsvillkor på den svenska landsbygden.
