Viktigare vara vass än att göra sig bred

Men viktigare än att den är bred är att den är stabil – och verkligen optimerar effekterna av det allmännas beskattning. Och då krävs en större samsyn om syftet med skatterna än den som LO ger uttryck för i sin senaste skatterapport (25/1).

Århundrades skattereform 1990/91 hade brett parlamentariskt stöd. Den byggde på principerna likformighet och neutralitet. Beskattningen av arbete och kapital sänktes. Momsen gjordes enhetlig. Bara 15 procent av inkomsttagarna skulle betala statsskatt. Hälften kvar, var ledordet. Beskedet till svenskarna: det ska löna sig att jobba och spara. Världens högsta skattetryck skulle sänkas.

Tyvärr dröjde det inte länge förrän avsteg gjordes. Finanskrisen tvingade fram en krisuppgörelse mellan Bildtregeringen och Socialdemokraterna, vilken innebar att en allmän pensions- och sjukförsäkringsavgift på 5 procent infördes 1993. 1995 lade Carlssonregeringen dessutom på en värnskatt på 5 procent. Denna påstods vara tillfällig, men blev permanent. Inte ens finansminister Anders Borg (M) rör den. Han prioriterar sedan maktskiftet 2006 jobbskatte-, rut- och rotavdrag – och skyr den debatt om orättvisa som lär följa i spåret på en avskaffad värnskatt. Det är säkert rätt tänkt strategiskt, men principiellt fel. I dag är skattelapptäcket åter.

Att jobbskatteavdraget har sänkt beskattningen för alla som arbetar är förvisso rätt, men mer rättvist är en ordning som innebär sänkt skatt för alla. I dag betalar dubbelt så många statsskatt som partierna kom överens om för tjugo år sedan.

Sverige tävlar fortfarande med Danmark om att toppa den föga smickrande listan över länder med högst skattetryck i världen, utan att det finns en solklar koppling till nivån på välfärden.

LO-ekonomerna vill öka ”rättvisan” i beskattningen. För dem innebär det bland annat stärkt progressivitet, återinförd arvsskatt och höjd beskattning av fastigheter.

Dagens system med olika skattesatser beroende på hur mycket man tjänar är inte rättvist. Det motverkar önskat beteende. Hellre ett högt grundavdrag och lika skattesatser för alla än differentiering och höga marginalskatter.

Statsskatten har störst fördelningspolitisk effekt. Att vid en viss inkomst öka skatte­uttaget med 20 procent är ett kraftigt ingrepp. Särskilt eftersom det inte har någon större betydelse ur jämlikhetssynpunkt. Saco-ekonomen Eva Löfbom konstaterar i studien Inkomstfördelningen som resultat av arbetet, lönen och skatterna : ”Den svenska inkomstfördelningen skulle fortfarande höra till de jämnaste i världen även om så hela den statliga skatten avskaffades.”

En skattereform behövs, men inte en sådan som LO-ekonomerna önskar.