Petter Birgersson: Vi har inte råd med lösa skott i försvarsbudgeten

Det hela illustrerar slöseriet i en ständigt växande offentlig sektor, på 30 år hade skattetrycket ökat från under 20 procent av BNP till nära 50 procent. Det förde med sig mycket – men borgade knappast för effektivitet. Det är lätt att glömma i 2024 års diskussioner om privata företag i offentlig sektor att det inte enbart var valfrihet som öppnade vägen för dem, det okontrollerade spenderandet kunde inte fortsätt – någonstans vid 100 procent går trots allt gränsen för skattetrycket.

Försvaret fick vid den här tiden anslag motsvarande ungefär 2,5 procent av BNP, på 1970-talet låg nivån på 3 procent. Sedan kom det att gå rakt nedåt, mot bottennoteringarna på 1 procent 2017 och 2018. Långt efter att det den första optimismen efter Kalla kriget hade lagt sig fortsatte den politiska nonchalansen. Det stackars Folkpartiet/Liberalerna kan i detta sammanhang ses som ett av få undantag med representanter som Jan Björklund och Allan Widman som redan under Alliansåren lyfte försvarsfrågan och hotet från Ryssland.

Intresset för det militära försvaret var annars minimalt, på båda sidor blockgränsen. Det gjorde avtryck genom att de regementen som Nionde kompaniet plundrade försvann – och att det knappt fanns några värnpliktiga som kunde sno prylar. Och inte så många prylar att sno.

Sedan dess har det vänt uppåt igen, när de ekonomilärda politikerna upptäckte att björnen inte bara hade vaknat ur sin vinterdvala, den hade också lämnat sitt ide och gett sig ut på jakt.

Och nu då? Nu ska försvaret återupprättas. Men hur? Räcker det att tävla om vilket regeringsalternativ som sätter upp mest pengar på budgettavlan? Eller måste man också veta vad man får för pengarna så att allt inte läggs på värdelösa köp och krediter under kategorin ”övrigt”?

Svaret är lika givet som frågorna är retoriska. Men av debatten kan man få intrycket att när det kommer till försvarsanslag så är procenten det viktigaste. Det är 2 procent som vi räknar eller 2 procent som Nato räknar, men det måste ändå bli minst 3 procent, heter det.

Det är möjligt att det behövs mycket mer därtill. Hela Norden och Västeuropa måste förse Ukraina med allt landet behöver för sitt försvar och samtidigt rusta väldigt snabbt i de nationella, Natosamordnade, försvaren. Men hur ska det gå till? Och hur ska vi få valuta för skattepengarna?

Robert Ihrfors, fil dr i ekonomi och med lång tjänstemannaerfarenhet från finans- och försvarsdepartementen skrev nyligen en essä i Timbros nätmagasin Smedjan, där hans konklusion är hård: ”Det är min övertygelse att min generation, det vill säga den generation av politiker, officerare, tjänstemän och journalister som i dag besitter samtliga nyckelbefattningar i systemet, inte har vad som krävs för att bygga upp ett fungerande försvar. Vi har inte modet att fatta de svåra men nödvändiga beslut som måste fattas för att skapa en fungerande krigsmakt.”

Om Ihrfors är i närheten av sanningen i sin hårda vidräkning med en lång rad regeringar och statsministrar, och med en beskrivning av ingrodd funktionell dumhet på regeringskansliet där egenintressen och särintressen styr och en total felallokering av resurser till JAS 39 Gripen – ja, då är det inte procenten som är det största problemet.

Och då kommer inte heller vårt och Europas försvar att lösas genom en viss procentnivå av BNP på budgettavlans avdelning för detta ändamål. Nato-medlemskapet bör vara starten på en kvalificerad debatt om vad vi behöver till försvaret och hur vi ska åstadkomma det.

Vi har inte råd med att pengar hamnar i fel fickor, att de som är bäst på att snacka för sin sjuka moster får störst budget eller att vi köper och bygger fel grejer i fel tid. Allt handlar om prioriteringar, om vad som är viktigast, vad som är möjligt och hur man undviker att köpa för många nya motorer som någon i smyg byter ut mot sina egna begagnade.