Petter Birgersson: Vi har bara våra allierade
I väntan på att avgörande beslut ska klubbas i EU och i USA har det finansiella och militära stödet till Ukraina fallit till sin lägsta nivå sedan januari 2022, enligt Kiel institute for the world economy. Förhoppningsvis kan de besluten fattas snart, men klart är att det från olika politiska falanger finns en trötthet på och bristande engagemang för Ukraina. I vissa fall, som med Ungerns Victor Orbán, går det längre än så, vilket yttrar sig bland annat i att han vill ta bort frågan om Ukrainas framtida EU-medlemskap från dagordningen vid kommande toppmöte i Europeiska rådet (TT 5/12).
Alla fördröjningar är av ondo, kriget är inne i ett mycket känsligt läge och pessimism börjar sprida sig i internationella medier, The Economist satte i förra veckans nummer huvudrubriken ”Is Putin winning?”
Om Putin vinner avgörs av väst. Det är inte en fråga om Ukraina kan vinna. Det är en fråga om väst låter Ryssland vinna. Ju mindre stöd Ukraina får desto mer slukar Ryssland och en kommande ”fred” – när och i vilken form den än kommer – sker till ett högre pris med ett starkare Ryssland som då utgör ett ännu större hot mot sina grannar.
När pessimismen sprider sig får samtidigt personer som lägger fram att Ukraina ändå inte kan besegra Ryssland större utrymme, som den så kallade experten Charles Kupchlan i SvD den 30/11. Samme Kupchlan förklarade i Washington Post 2017, efter Rysslands annektering av Krim och med strider i Donbass, att det vore ett misstag att skicka amerikanska vapen till Ukraina: ”Washington vet att Ukraina inte kan vinna”.
Med den typen av ”experter” kan väst lika gärna lägga sig ned på rygg inför Putin. Idén att ge upp territorium för att blidka ryssarna och locka Putin till ett förhandlingsbord där någon form av framtida säkerhet kan uppnås, bara man ger efter lite till för Ryssland, är en idé av underkastelse. Den ger Putin precis det han vill ha och tid att ta nästa steg.
Ukraina behöver det enade västs oreserverade stöd. Det är en lika viktig del av europeisk, nordisk och svensk säkerhet som Sveriges förhållande till sina närmaste allierade. Medan det svenska formella Nato-medlemskapet dröjer, av kända skäl, binds banden hela tiden hårdare med våra de-facto-allierade.
Det fördjupade försvarssamarbete Sverige i veckan skrev på med USA, avtalet ska klubbas i riksdagen, innebär att USA och dess militära personal får motsvarande rättigheter i Sverige som USA hos Natomedlemmar. Bland annat tillgång till militära baser. I vanlig ordning har detta öppnat debatten om kärnvapen på svensk mark, att det inte specifikt sägs att kärnvapen inte får placeras i Sverige.
Det är i sig en tydlig formulering om Sveriges självbestämmanderätt på området. Avtalet är inte någon ersättning för ett Natomedlemskap, men det gör det tydligt vad USA:s och våra nordiska grannars önskan är.
Det visar också att svenskt försvar inte ensidigt handlar om svensk säkerhet. Det handlar om hela det demokratiska väst förmåga till sammanhållning och gemensamma försvar av demokratin. En allians Sverige för länge sedan borde ha varit en självklart integrerad del av, ett strategiskt säkerhetspolitiskt misstag under många decennier förhindrade det, ett misstag som nu repareras under svåra omständigheter.
