Vetlandafallet är också ett politiskt ansvar

Normalt skulle mannen då ha sänts tillbaka till Norge, eftersom det enligt Dublinförordningen är det första säkra landet man ska söka asyl i. Men mannen kom alltså att stanna i Sverige med tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vid dådet i Vetlanda väntade han på ytterligare besked om att fortsätta få stanna. Han uppgavs då vara 22 år men är alltså elva år äldre om uppgiften från Norge stämmer. Till tingsrätten på fredagen sa han sig vara 21 år (DN).

Fallet i Vetlanda är en händelse med sina särskilda omständigheterna. Men det kan tjäna som enskilt exempel på hur mottagandet och hanteringen av ensamkommande asylsökande har kunnat se ut i Sverige.

Den som söker asyl har upplysningsansvar och Migrationsverket har utredningsplikt. Underåriga behandlas efter regler för ensamkommande barn. Det betyder bland annat att kommuner ska ordna boende och skola, liksom en god man som ska företräda barnet i asylprocessen (Migrationsverket).

Barns särställning gör att det är gynnsamt att förklara sig som underårig, det måste också då gå att styrka på ett trovärdigt vis. Det handlar om säkerhet i asylprocessen, det handlar om trygghet för andra barn som staten och kommuner tar på sig ansvar för. Riskerna i att blanda vuxna med barn på boenden och i skolor är en viktig anledning att vara säker på åldern.

Den svenska hanteringen av ensamkommande under den här perioden har inte varit konsekvent. Mot vulgära uttryck som ”skäggbarn” ställdes löften om att Sverige inte byggde murar. När det visade sig att Sverige visst också har gränser skapades nya specialgångar som med den så kallade gymnasielagen. Talande är att Centerpartiet nu uttalar att ”ordning och reda” ska råda i migrationspolitiken, vilket kan ses som en bekräftelse på att det man själv bidragit till har varit något annat.

Fallet i Vetlanda är ett exempel, en individ. Det säger ingenting om några andra enskilda individer, från Afghanistan eller någon annanstans. Men det berättar något om bristerna i hanteringen och uppföljningen av dem som kom till Sverige i egenskap av ensamkommande. Myndigheternas ansvar är att i möjligaste mån ta reda på vilka personerna som kommer till Sverige är. Om personerna inte har rätt att stanna måste de i första hand skickas tillbaka första asylland eller hemland. De personer som tas emot måste aktivt följas upp och ges tydliga besked om och under vilka omständigheter de får stanna och göra Sverige till sitt hemland.

I det här fallet tycks mannen trots sina unga ålder under sina år i Sverige inte ha lärt sig annat än mycket begränsad svenska, enligt en granne DN intervjuat talar mannen ”dålig svenska och ingen engelska”. Han har behov av tolk under rättegången (DN 4/3). Enligt Sveriges Radios reportage från Vetlanda i mars, var mannen känd från resecentrum, där han vistades ”nästan varje dag”. En Vetlandabo förklarar att det ofta där sitter ett större antal ”vilsna själar”: missbrukare, ensamkommande unga män och ungdomar på glid. En ung kvinna beskriver i radioinslaget den åtalade som högljudd och missbrukare. Det styrks av åklagaren som menar att mannen haft perioder av psykiskt dålig mående och att han dömts för ringa narkotikabrott (Expressen 14/5).

Våldsdåden i Vetlanda kan enbart gärningsmannen lastas för. Men det måste beskrivas som ett misslyckande från början till slut, av svenska myndigheter och andra inblandade att mannen levde sitt liv som han verkar ha gjort: psykiskt illamående och missbrukande på den lilla småländska ortens resestation, något som utvecklades till ett livshot mot omgivningen på gatorna i Vetlanda.

Bakom förutsättningarna för att det blev som det blev finns ett politiskt ansvar för beslut och icke-beslut gällande många av de unga män som befinner sig i Sverige med eller utan tillstånd. Åtar svenska staten sig något måste den också fullfölja och uppfylla det. Fler Vetlandadåd vill ingen vara med om.