Annons
Ledare

Vem tar vem?

Vill alliansen regera även efter 2014 måste lagbygget stärkas.
Ledare • Publicerad 22 juni 2012
Snart redo för mandatperiodens andra halvlek. Illustration: Jan-Erik Ander
Snart redo för mandatperiodens andra halvlek. Illustration: Jan-Erik AnderFoto: 

Halvvägs in i andra mandatperioden kan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och hans regeringskompisar konstatera att minoritetsställningen gjort ministerlivet svårare. När TT sammanställer en lista över bakslagen under det senaste riksdagsåret, där oppositionen i riksdagen kört över regeringen, summerar den till 17 punkter. Dit hör regler för arbetsförmåga i sjukförsäkringen, stimulansbidrag till nattdagis, reglering av järnvägsunderhållet, evenemangslista över stora idrottsevenemang som ska sändas i fria tv-kanaler och stoppat femte jobbskatteavdrag.

Var för sig är punkterna inte avgörande för regeringen. Regeringen har inte heller fått någon proposition fälld, påpekar Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra: ”att samlas runt ett tillkännagivande är en sak. Att kunna genomföra ett förslag som hänger ihop i sin helhet ställer större krav” säger hon.

Annons

Men tillsammans visar det ändå att alliansen blivit mindre potent under den andra mandatperioden. Vet regeringen att den inte får igenom ett femte jobbskatteavdrag är det förstås lätt att hänvisa till att det inte finns något reformutrymme och inte ta med det i budgetproppen.

Allt mer kritik hörs också om att regeringen drabbats av idélöshet. Det är delvis rätt. Och delvis medvetet. Fredrik Reinfeldt har deklarerat att visioner inte är hans grej, vilket är något udda för en statsminister och partiledare. Men om regeringen varit i majoritet hade den förmodligen varit mer aktiv i att genomdriva förändringar.

I valrörelsen om två år – förutsatt att regeringen håller ihop tills dess – är alliansens trumfkort att den regerat ihop under två mandatperioder. Med Stefan Löfven som partiledare för Socialdemokraterna har avståndet till Miljöpartiet och framför allt Vänsterpartiet ökat. Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven står mycket långt ifrån varandra i centrala frågor om näringslivet, privata alternativ i offentligt finansierad verksamhet och kärnkraft. Ointresset för att gå fram som ett rödgrönt alternativ lär hålla i sig. Och att locka någon över till det blå laget känns också långt borta. Miljöpartiet har gjort en vänstergir med nuvarande språkrör, valfriheten är ifrågasatt och Åsa Romson jämför regeringens energipolitik med Greklands finanser.

Sverigedemokraterna har den tacksamma rollen att slippa behöva svara på frågan om regeringsansvar. Ingen vill ju officiellt vara med dem. Opinionsundersökningarna tyder på att partiet ligger stabilt över riksdagsspärren och sannolikheten är stor att Jimmie Åkesson & co kommer att göra det svårare att bilda majoritetsregering även efter 2014.

Samtidigt har flera frågetecken gällande sammanhållningen i regeringen dykt upp och de mindre partierna klagar över den moderata dominansen, nu senast i försvarsfrågan. Om sprickorna blir allt för tydliga kan det självklara övertaget urholkas. För alla tre mindre partier, inget med helt tryggt avstånd till fyraprocentsspärren, som ska försöka övertyga om sitt existensberättigande kommer egoistisk partiprofilering att bli allt viktigare. Då kommer också koalitionens hållbarhet att ifrågasättas. Att bli märkt med bäst-före-datum 14 september 2014 är ett stort hot mot alliansens fortsatta regeringsplaner.

Mattias Karlsson
Petter Birgersson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons