Vem ska gör jobbet?
Niklas Ekdal, en gång politisk redaktör på Dagens Nyheter, skriver i en artikel på kultursidorna i samma tidning om att kommenterandet av politiken i dag värdesätts mer än faktiskt politiskt engagemang. Ekdal fokuserar i sin artikel på ”tjatterklassen” till vilken han främst räknar ledarskribenter, mer oklart är om kulturskribenter klarar sig undan epitetet.
Att påpeka att det är lättare att kommentera vad andra gör än att faktiskt göra något på egen hand äger sin poäng. Det gäller onekligen i politiken. Ledarskribenten har ett väsentligt lättare uppdrag än socialnämndsordföranden.
På ett större plan är det ändå mer väsentligt att fundera över hur många som över huvud taget producerar något och hur många som ägnar sin tid åt att på olika sätt styra upp dem som faktiskt gör saker. Även att skriva en artikel – oavsett om den publiceras på kultursidan eller rentav av på ledarplats – är trots allt ett arbete med en form av slutprodukt.
När verksamheter i både det offentliga och privata får växande kommunikations- och personalavdelningar – i dag kallat ”Human resources” – är det ett symptom på att många ägnar sig åt överbyggnaden i stället för åt produktionen. I sin bästa form handlar den typen av arbete om att bidra till att produktionen är säker och att medarbetarna mår bra. I sin sämsta form blir den till en kravmaskin, verklighetsfrånvänd från den egentliga verksamheten, där det i varje arbetsmoment ska dokumenteras att man följer den senaste tidens kodord för vad som anses vara goda värderingar.
Varje byråkrati, i form av en ny myndighet eller ny funktion inom en gammal, kommer i sig att generera mer byråkrati. Det egna arbetet måste motiveras och redovisas, ett eget universum av nödvändighet byggas. Även HR-avdelningen behöver personalvård, även jämställdhetsmyndigheten behöver genusplaner, även dokumentationsarbetet måste dokumenteras, kommunikationschefen behöver en kommunikatör som gör arbetet när chefen går på ledningsgruppsmöte om den nya värdegrundspolicyn.
Politiker måste motivera sin existens genom att leverera åtgärder för problem som de anser finns. Medicinens biverkningar tas dock sällan hänsyn till. I de politiska salongerna är avståndet ofta långt till hur det är att driva företag med egna pengar och tid som insats. Det är enkelt att fatta beslut om att alla organisationer med fler än ett visst antal anställda ska genomföra lönekartläggningar i syfte att slå fast om det finns skillnader i löner mellan kvinnor och män som inte förklaras av kvalifikationer. Det ska dock sedan utföras i praktiken ute på företag som redan har fullt upp med att utveckla sina tjänster för överleva i konkurrensen och att möta andra politiskt beslutade krav på ursprungsredovisning av produkterna. Eller för den delen att ställa om från att tillverka nedbrytbara bärkassar till något helt annat på grund av en illa genomtänkt plastpåseskatt. Det innan momsdeklarationen ska fyllas i.
Överbyggnader behövs. Byråkratier behövs. Politiska regleringar är nödvändiga. I måttliga doser.
När det blir viktigare och mer värdesatt att tala om vad andra ska göra än att faktiskt själv göra då går det snart på tok, både i det lilla företaget och i den stora staten. När all uppmärksamhet ägnas åt ytan glöms det som bär upp alltihop bort – det har tagits för självklart så länge att ingen riktigt förstår sig på konstruktionen. Då krackelerar till slut även ytan.
Där någonstans kommer de som verkligen gör arbetet att uppvärderas till sitt rätta värde. Tyvärr är risken att det då finns fler av dem som har lärt sig intill förfining hur en värdegrund ska formuleras än av dem som faktiskt kan gjuta en betonggrund.
