Värt att värna Norden

På gott: Trots att det ekonomiska utbytet mellan länderna ökar så minskar antalet nyhetsartiklar om Norden. Det är en baksida av samtidens nyhetslogik där konflikter får mer spaltutrymme än välstånd, där stabilitet hamnar i skuggan av konflikter. Norden är en trygg del av världen, sett i detta perspektiv. Samarbetet fungerar som en äldre trygg Volvo. Det rullar på i motvind och i medvind.

På ont: De stora reformerna som fortfarande förknippas med det nordiska samarbetet genomfördes under 1950- och 1960-talen.

Passunionen är det främsta exemplet. Och på den punkten naggas den unika rörelsefriheten i kanten med gränskontrollerna på båda sidor av Öresund.

Visst, några ”problem” som rådets ledamöter lagt kraft på har lösts utan politisk inblandning. Länge diskuterades hur public service-bolagens sändningar skulle kunna ses över hela Norden. I dag tittar vi på danska serier eller på norska Skavlan utan några politiska regleringar som i sig också hade stärkt den offentliga makten över mediesektorn.

Men samtidigt återkommer varje år samma praktiska frågor. Varför går det exempelvis inte att hämta ut ett norskt recept på ett svenskt apotek? Hur svårt kan det vara?

Nordiska rådet betraktas inte sällan som en så stor självklarhet, som något så givet att det knappat behöver vårdas. Det finns där när vi behöver det. Och det åtnjuter i en tid av ”institutionernas kris” också förtroende hos medborgarna.

Institutionen har också av egen kraft som stått emot de kritiska röster som under 1980-talet såg samarbetet som en intern angelägenhet för Socialdemokraterna. Då styrdes det av axeln Stockholm-Oslo. I dag är det den konservativa gruppen som tar initiativen när det gäller säkerhetspolitik och presidenten i rådet är den svenske moderaten Hans Wallmark.

Historien och kulturen som enar de nordiska länderna står dock inför ständiga utmaningar. Hur självklar är den isländska identiteten i Norden? för att ta ett exempel. Visar regeringarna i Stockholm, Helsingfors och Oslo inget engagemang för Islands sak lär ö-nationen istället titta västerut till Kanada och USA som landet också har nära historiska och politiska relationer till. Även det nordiska samarbetet måste fyllas med syre och energi för att vara relevant och för att svara mot vår tids frågor.

Att partigrupperna i rådet saknar motsvarighet i EU eller i de nordiska länderna och påminner om 1950-talets motsättningar är ännu ett obegripligt problem. I ”mittengruppen” ingår både svenska miljöpartister och kristdemokrater, både liberaler och centerpartister. Jämfört med EU-parlamentet där Miljöpartiet hör till den gröna gruppen, Centern och liberaler till ”Renew Europe” medan Moderaterna och KD hör till kristdemokratiska EPP.

Den otidsenliga sammansättningen i det ”nordiska parlamentet” riskerar att blockera eventuell reformiver.

Inte minst när nya frågor som säkerhetspolitik av naturliga skäl blivit allt viktigare. Försvarssamarbetet har av historiska skäl legat utanför rådet och istället diskuterats inom ramen för regeringssamarbetet Nordefco och alltså inte inom det Nordiska ministerrådet som är regeringarnas samarbetsorgan.

Också det är vittnar om att Nordens institutionella ramverk inte riktigt har gått i takt med tiden. Ska samarbetet stärkas krävs översyner inte bara av partistrukturer utan också av det nordiska organisationsschemat.