Världsförbättrarna
Dess krav på ensidig nedrustning av USA:s kärnvapen och stängning av samtliga amerikanska militärbaser i utlandet har beskrivits som allt från naivt till löjeväckande.
Dess geopolitiska implikationer, om kraven någonsin ställs av en eventuell framtida rödgrön regering, lär bli måttliga och skulle av allt att döma enbart ytterligare marginalisera Sverige som internationell aktör.
På det inrikespolitiska planet väcker emellertid överenskommelsen berättigad oro för hur mycket de tilltänkta koalitionspartierna V och MP har att säga till om när det kommer till utrikespolitiken.
Överenskommelsen slöts redan i februari, men det var först sedan Svenska Dagbladet för en vecka sedan uppmärksammade skrivningen som debatten uppstod. I samma tidning konstaterade förre ambassadören Sture Theolin att ”Det är ett grundrecept för den som vill destabilisera Ostasien, en av världens viktigaste tillväxtregioner. Det skulle få globala konsekvenser där valutakrisen i Europa skulle vara som bleke jämfört med vad som då skulle ske i hela världsekonomin.”
Här hemma försökte Urban Ahlin, socialdemokratisk utrikestalesman, olja på vågorna. Kraven skulle inte tas bokstavligt, utan skulle enligt honom ses som ett led i en svensk strävan efter nedrustning.
Vänsterpartiet bär sedan decennier på ett hycklande USA-hat. Självfallet finns det en mängd saker att kritisera i landets utrikes- och inrikes affärer. Men eftersom den svenska vänstern alltid väljer bort sin indignation inför förtryck och missförhållanden i stater som Kina, Kuba, Venezuela eller stora delar av arabvärlden klingar kritiken tomt och ihåligt.
Ändå kan denna enögdhet om det vill sig illa få svängrum i en koalitionsregering under Mona Sahlin. Det vore i så fall ett stort kliv bort från den som hennes företrädare Göran Persson ledde, där goda relationer med USA och EU satt i högsätet. Att Socialdemokraterna gått med på att släppa fram kraven mot USA i vad som måste betraktas som förspelet till en eventuell kommande utrikespolitisk programförklaring tyder på att kompromisser uppnåtts på annat håll. Men om skrivningen dämpat V:s och MP:s överbudspolitik inom områden som skatte- bostads-, finans- eller arbetsmarknadspolitiken kan det visa sig bli ett dåligt val.
Dels för att världen i stort skulle göra det kraven förtjänar och helt enkelt ignorera dem. Och för att totalitära och odemokratiska stater som Iran, Kuba och Nordkorea sannolikt skulle hylla dem. Vilket välförtjänt skulle återuppväcka Sveriges slumrande rykte som moraliserande världsförbättrare.
