Världens bästa Carlsson?

Astrid Lindgrens figur Karlsson på taket var populär i det gamla Sovjet. Ett Sovjet som fortfarande fanns kvar när Ingvar Carlsson efter mordet på Olof Palme tvingas ta över som Sveriges statsminister. Det var en annan tid.

Det är lätt att känna respekt för Ingvar Carlsson som från sin enkla bakgrund i Borås, tack vare sitt läshuvud men trots fattiga föräldrar, gjorde en resa till akademiska Lund och sedan direkt in i den politiska toppvärlden hos Tage Erlander. Historien om hur den unge Ingvar hittar sin far död på arbetsplatsen vid kafferosteriet är tidigare berättad, men lika stark när den delges igen. Någon klassresa vill han inte tala om, ursprunget finns alltid kvar, menar Carlsson. Det ges som en förklaring till att det var självklart att han var och förblev socialdemokrat.

Statsministeruppdraget beskriver Carlsson i självbiografiska Lärdomar (Norstedts) i det närmaste som en plåga, åtminstone de inledande åren. Det var en plikt att som vice statsminister snabbt ta över när den nära vännen mördades; för partiets, landets och demokratins skull. Från 1986 till 1996 kom han att vara Socialdemokraternas ledare och med uppehåll för den borgerliga regeringen 1991–1994 också Sveriges statsminister.

Det var tiden då svensk ekonomi blåstes upp efter en kreditavreglering som öppnade för bankernas fria utlåning, som ledde till att fastighetspriser sköt i höjden med hjälp av lånade pengar. Kraschen kom. Och Ingvar Carlssons analys är klar. Allt var nyliberalismens fel. Och lite den socialdemokratiske riksbankschefen Bengt Dennis som genomförde avregleringen. Finansminister Kjell-Olof Feldt som godkände alltihop men sedan hoppade av när det började brinna, får också rejält med verbal ilska riktad mot sig. Att Feldt snart efter sin avgång gav ut sin memoarbok Alla dessa dagar ses som det ultimata sveket: ”Om önskan är att få uppmärksamhet och höga upplagor är tillfället väl valt. Om man i stället ser till lojalitet med tidigare arbetskamrater är tidpunkten sämsta tänkbara.”

Nyliberalismen hade enligt Carlssons beskrivning bitit sig fast under 1980-talet utan att han och Socialdemokraterna förstått dess kraft.

Domen över den egna gärningen är inte positiv i sammanhanget: ”I efterhand har jag frågat mig själv om vi inte kunde ha gjort mer för att hejda offensiven. (...) Nyliberalismen var en internationell rörelse som hämtade inspiration kraft och resurser långt utanför vårt lands gränser.” Den nyliberala ideologin har förändrat samhället till det sämre, upprepar Ingvar Carlsson gång på gång.

Att landet med ett av de högsta skattetrycken i världen och med fri skola och utbildning för alla, föräldraförsäkring som är i särklass längst och ger bäst ersättning i världen, har högklassig i huvudsak skattefinansierad sjukvård och en unik assistanslag för funktionshindrade beskrivs som ett samhälle i förfall känns märkligt. Etiketten nyliberal blir sladdrig. Vad betyder den – egentligen?

Det blir osäkert om Ingvar Carlsson tycker att globaliseringen är en positiv eller negativ ekonomisk kraft. Han beskriver den som något som påtvingar Sverige avregleringar och marknadsreformer. Den positiva ekonomiska effekten talas det litet om.

Det är lätt att peka på exempelvis avregleringen av kreditmarknaden som roten till krisen på 1990-talet. Den borde ha hanterats på ett annat sätt. Men det är inte bankernas rätt att låna ut pengar till kunder som i sig utgör felet. Kreditmarknaden var tidigare hårt reglerad – att få låna pengar i bank var i det närmaste en ynnest. Under decennier av reglering hade ett behov tryckts tillbaka.

Det hade behövts stramare finanspolitik, minskad avdragsrätt och en rad andra åtgärder. Något som Ingvar Carlssons regering i huvudsak faktiskt hade ansvar för. Men Carlsson skyller på Feldt.

Carlsson har rätt i att marknaden kan misslyckas, huvudansvariga för 1990-talskrisen var bankcheferna – de har själva bevisat att det behövs regleringar. Att kritisera marknaden och dess aktörer är en sak. Men att bortse från marknadens goda sidor, att inte se hur Sverige genom avregleringar fått en god tillväxt och starka företag, det tyder på en historisk enögdhet.

Carlssons politiska analys är också motsägelsefull. Han talar varmt om blocköverskridande lösningar och kritiserar dagens blockpolitik. Den skattepolitiska överenskommelsen med Folkpartiet som han genomförde – som med sitt maxtak på runt 50 procent för marginalskatten kanske ska kallas nyliberal – framhålls som ett gott exempel. Samtidigt klargör han att Moderaterna och Carl Bildt är huvudfiender som måste attackeras hårt och att en stark och tydlig opposition är viktig: ”Det är en grundbult i demokratin”.

Så föreslår Carlsson en övergång till ett majoritetsvalsystem av brittisk modell. Det är en spännande idé, som ger ännu tydligare block. Vad Ingvar Carlsson egentligen tycks mena med blocköverskridande politik är att den ska utgå från Socialdemokraterna. Om Moderaterna regerar med mittenpartierna är det blockpolitik och om Socialdemokraterna regerar och förhandlar med vänstern och mitten är det blocköverskridande.

I prologen skriver Ingvar Carlsson att ”någon gång tänkte (jag) tanken att kanske få pröva mina krafter inom näringslivet innan det var för sent”.

Det hade förmodligen varit en nyttig erfarenhet och kanske också gett nya insikter om människors drivkrafter. Marknaden är inte ondskefull.

Precis som Ingvar Carlsson trots allt fick möjligheten att använda sitt läshuvud har många med hans bakgrund använt marknaden till att bygga företag. Företag som inte enbart förändrat det egna livet utan också gett andra jobb och samhället skatteintäkter som gjort offentlig välfärd möjligt.

Ingvar Carlsson saknar det i sin återblick. Världens bästa Carlsson ser sin egen gärning, men glömmer tyvärr andras.