Varför röstar de så konstigt?

Det är den underliggande frågan när de från Stockholm utgående medierna besöker andra delar av landet. Efter tidigare val har fokus legat på Skåne och Blekinge, eftersom det var här Sverigedemokraterna växte först. Sydlänningarna är nästan lika svårbegripliga som danskar så det passade också väl in i bilden av något gemensamt att ta spjärn emot: ”Detta får inte hända här!”

Efter årets val har inslagen mest kommit från gamla centerbygder i Dalarna och andra från vårt perspektiv nordliga delar av landet. Det är skönt på ett vis att den mediala exotifieringen av världen utanför Stockholm har bytt studieobjekt.

SVT Agenda bröt dock i söndags delvis mot mönstret genom att fråga varför stockholmare röstar som stockholmare gör. Stockholm går som motsvarande städer i andra närliggande länder mot det röda hållet. Det gäller också i universitetsstäder.

När stockholmarna ska svara på sitt röstande så letar de i förklaringar i att de är akademiker och emot Sverigedemokraterna och att det kanske ändå är så att stockholmare är smartare än lantisar.

Det moderata finansborgarrådet i Stockholm, Anna König Jerlmyr, är mycket tydlig med att i Stockholm är Sverigedemokraterna inte något Moderaterna samarbetar med – vilket hon menar att stockholmarna inte förstod när de ratade moderata valsedlar. Några egna eventuella brister i det lokala styret som förklaring till förlorade röster förefaller inte vara aktuellt.

I en internationell och utåtriktad stad går inte det inåtriktade konservativa och nostalgiska landsbygdsperspektivet hem, verkar slutsatsen vara. Stockholmarna försvarar demokratin medan landet utanför sviktar för fascismen, för att använda DN Kulturs språk och självförtroende.

Sällan intas perspektivet att det kan vara så att stockholmarna har förlorat något. Om inte markkontakten – det vore att vara grov vid tangentbordet som en kulturskribent på Kungsholmen – så i alla fall kontakten med produktionen, med välståndets grund och förutsättning.

Det uppfattas att det är i storstadsmyllret kreativiteten, nätverken och tillväxten finns. Utanför finns stilleståndet och lantstället, där allt gärna får förbli som det alltid har varit – när man är på semester. I en storstadsbiotop där näring hämtas ur utformningen av en ny resepolicy mot klimatavtryck och implementeringen av förra veckans policy för ekoproducerad vegankost i cafeterian är avståndet stort till stålverket, pappersbruket och betlasset. Jaså, behöver de ström och gödsel, lantisarna?

Det är förstås att raljera, generalisera och grovt förenkla, men att spegla storstaden på motsvarande sätt som det som kallas landsbygd gärna skildras gör det tydligt att det finns ett politiskt avstånd som inte handlar om högskolepoäng. Det handlar om att det brister i medvetenhet om att släcker landsbygden ner så slocknar också Stockholm.