Värderingar som självklar drivkraft

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) är orolig. Sverige vill vara en stark röst i världen, har länge varit det, men är det i dag tydligare än under Palmes dagar – för att nu ta en ofta åberopad jämförelse. I stället för att vara en solitär på stjärnhimlen är det lättare att påverka helheten om man är en starkt lysande stjärna i den samlade EU-kretsen.

Svårigheten är bara att få hela kretsen att röra sig i samma riktning. Ohlsson är uppenbart illa berörd över att finanskris och skuldkris har lett till en värderingskris. Högerpopulistiska och rasistiska partier har slagit rot och vuxit sig starka. Nyfascistiska Jobbik i Ungern är det främsta exemplet på att gemenskapens idéer om fred och frihet hotas i grunden. I Grekland stärks det nationalistiska extremhögerpartiet Laos inför valet. Något äldre och mer städade Front National i Frankrike är med Marine Le Pen ”ett exempel på kostymrasism”, tycker Ohlsson.

För att bryta utvecklingen måste den ekonomiska krisen hävas. Först då kan EU ta ansvar. Kina, som är på väg att ta över som världsledande ekonomi, lär nämligen aldrig gå i spetsen för mänskliga rättigheter.

Engagemang är en förutsättning för förändring. Det lider vår Europaminister ingen brist på.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) står vid Ohlssons sida. Men är något mer handfast. Sverige är världsledande som biståndsgivare. Allt används inte så effektivt som det borde. Avigsidan är när bistånd skapar beroendeförhållanden och konserverar i stället för utvecklar. Samverkan inom EU är kodordet, tycker Carlsson. Unionens jordbrukspolitik, som dumpar världsmarknadspriserna, är oönskad om EU vill göra sig relevant i världen.

Viljan är det inget fel på. Utmaningen är att omsätta den i praktisk EU-politik. Tillsammans.