Vården borde bli mer som tandvården

Det är också i hög grad här debatten uppstår om ersättningssystem och om privata vårdcentraler gynnas av att ta emot mindre komplicerade patienter. Den typen av regleringar är en ständig fråga i ett system där tredje part – skattebetalarna – står för huvuddelen av notan. I hög grad har det gällt också nätläkartjänsterna, där patienten möter läkaren över skärm. Patienter har vänt sig till nätläkare som är registrerade i andra regioner än där man är bosatt. De stora bolagen lokaliserade sig tidigt till Sörmland. Eftersom Region Sörmland fick delar av ersättningen som de andra regionerna betalade till nätläkarna ledde det till extra pengar i den regionen. Det samtidigt som nätdoktorerna hade högre intäkter på patienterna från andra regioner än om de kom från Sörmland (Läkartidningen 30/10 -20). Ingen var riktigt nöjd – utom möjligen nätläkarföretagen och de patienter som fick hjälp (inte helt oväsentligt).

Det ledde inte bara fram till nya ersättningsregler utan också till en utredning om att reglera nätläkarna och vårdvalet. Den ligger bakom den proposition om vårdval som lades fram av regeringen i december. En huvudingrediens i propositionen, lagförslaget, är att vårdvalet ska handla om att man listar sig hos en vårdcentral i den egna regionen. Byte av utförare ska få göras högst två gånger under ett år. Vårdgarantin ska gälla enbart där man är listad.

Som Roger Molin, tidigare chef på SKR och före detta nationell samordnare för vårdval och kroniska sjukdomar på socialdepartementet, påpekar på DN Debatt 27/1, skulle det betyda en stor förändring från den gällande Patientlagen som infördes 2015. Med den som stöd har patienten, vid sidan av sin valda vårdcentral, också kunnat vända sig till andra utförare för hjälp. Som till exempel nationellt verksamma nätläkare vid olika typer av sjukdomar under kvälls- och helgtid.

Roger Molin konstaterar träffande: ”Det är en synnerligen dålig idé att lösa vårdens problem genom att införa restriktioner för patienterna.”

Det hela illustrerar väl svårigheterna när tjänster finansieras skattevägen. Det begränsar utbudet till de pengar som avsätts och det måste regleras hur resurserna fördelas mellan konsumenterna av tjänsterna. Det kan skrivas om till ”vård efter behov” men betyder i praktiken inte alls att alla får sina behov tillgodosedda utan att någon bestämmer vilka och vems behov som ska tillgodoses och i vilken ordning.

När innovationer kommer, som nätläkare, blir detta extra tydligt. Behovet bland människor är uppenbarligen stort. Fler kan också hjälpas än om alla ska söka sig fysiskt till en vårdcentral. Det betyder inte att det är just de patienterna som i någon slags objektiv mening har störst behov eller är mest angelägna för den skattefinansierade vården att ta hand om. Samtidigt är det väldigt märkligt att någon med exempelvis urinvägsinfektion inte ska kunna få snabbast möjliga hjälp om möjligheten finns, utan istället måste belasta den på förhand valda vårdcentralen under dess öppettider.

Många är beredda att betala mer än en vanlig patientavgift för att enkelt få läkarkontakt på tider när den behövs. Då är frågan om inte mer av rutinmässiga tjänster inom vård, där värdet är stort för den enskilde, i högre grad också ska betalas ur egen plånbok eller försäkring. Det kan säkert kallas för gräddfil. Men det kan också vara ett sätt att få den skattefinansierade offentliga vården att koncentrera sig mer på dem med komplicerade vårdbehov. Det brukar heta från vänster att tandvården borde bli mer som sjukvården. Tillgängligheten till tandvård i jämförelse med annan vård talar snarare för att det borde vara tvärtom.