Vänstern och SD i förarsätet
Magdalena Andersson har haft en svår vecka. Uttalandet om den tomma ladan landade inte väl. Ledande nationalekonomer, från vänster till höger, sågade beskrivningen. Andersson är en bättre ekonom än hon är retoriker. Åtminstone är det vad svenska folket får hoppas på.
Den nya budgeten visar tyvärr att det finns anledning att tvivla på den saken. Den riktning som regeringen pekar ut är illavarslande. Helt uppenbart har det parti som inte fick vara med i regeringen fått ut mest i förhandlingarna. Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson, Ulla Andersson, kunde på sin presskonferens glatt konstatera att hennes parti drivit igenom skatte- och bidragshöjningar enligt plan.
De höjda marginalskatterna är det främsta och sämsta exemplet på skadliga förändringar. Lika svårbegripligt är de ökade kostnaderna för att anställa dem över 65 år. Ekonomistyrningsverket, ESV, konstaterar i sitt remissvar till regeringen att det är ”viktigt att skattesystemet utformas på ett sätt som uppmuntrar till arbete”. Följaktligen menar ESV att ett avtrappat jobbskatteavdrag, höjda marginalskatter och arbetsgivaravgifter för äldre kommer att minska antalet arbetade timmar. Andersson slår dock ifrån sig och menar att varken höjda eller sänkta inkomstskatter påverkar viljan att arbeta i större utsträckning.
Genom jobbskatteavdragets konstruktion inriktade Alliansen sina skattsänkningar mot låg- och medelinkomsttagare. I Vänsterns retorik lät det dock fortsatt som att höginkomsttagarna fick störst skattesänkningar. När den retoriken nu omsätts i praktiken betyder det att marginalskattekurvan blir mycket brant.
Att de mest utsatta kan behöva ekonomisk förstärkning förstår de flesta. Men borttagen tidsgräns i sjukförsäkringen och ökade ersättningsnivåer kan medföra att fler försvinner från arbetsmarknaden och inte räknas som arbetssökande. Det är ett farligt – och dyrt – sätt att nå arbetslöshetsmålet. Att sträva efter att tillvarata arbetsförmågan även hos individer med fysiska och psykiska sjukdomar är att värdesätta människor. Att i hög utsträckning förtidspensionera unga personer är det inte. Alla har rätt att känna sig betydelsefulla.
Stefan Löfven mobbade först ut V från regeringen för att slippa bekymmer. Det tycks snarare ha försatt honom i ett svårare förhandlingsläge. V får igenom det mesta partiet önskar i utbyte mot stöd i budgetomröstningen i december. Men ju mer vänsterinflytande i den ekonomiska politiken desto mer motstånd väcks hos SD.
De flesta tror att SD kommer att lägga ner sina röster och släppa fram regeringens budget. Men då kommer SD:s riksdagsledamöter att inför sina väljare försvara att de släppte igenom en socialistisk skattehöjarbudget. För Löfven och Andersson är sanningen bister: regeringens budget är inte starkare än SD väljer att göra den.
