Vänstern i motvind

Mona Sahlin och Marita Ulvskog håller god min efter valet till EU-parlamentet och gör ett stort nummer av att partiet är störst, som om allt handlade om att tävla med Moderaterna.

I själva verket förstår alla att Socialdemokraterna hoppats göra ett mycket bättre val. Stigande arbetslöshet, en möjlighet för väljare att smälla reg-eringen på fingrarna och draghjälp från den europeiska socialdemokratin skulle göra susen. Av det blev inget.

Den europeiska socialdemokratin går försvagad ur den gångna veckans val. Socialistgruppens ledare i EU-parlamentet, tysken Martin Schultz, försöker till skillnad från Sahlin och Ulvskog inte dölja sin besvikelse. Han beskrev söndagen resultat som en bitter kväll. Här hemma säger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att hon är djupt oroad över att den konservativa gruppen i parlamentet alltjämt är störst.

Aftonbladets ledarsida tar tempen på rörelses bryderier och efterlyser i brist på annat ett europeiskt krismöte för socialdemokratin.

Det är lätt att förstå de dystra stämningarna på vänsterkanten. Om den socialdemokratiska agendan inte ens är trovärdig under den djupaste ekonomiska krisen i mannaminne när marknaden står lågt i kurs, när ska den då vinna gehör?

Naturligtvis finns det många enskilda, nationella, förklaringar till att social-demokratin går kräftgång i Euro-pa. Utläggsskandalen i Storbritannien kastar en skugga över all politik och premiärminister Gordon Brown kommer inte undan. I Frankrike och Italien är vänstern splittrad. I Tyskland är den konservativa förbundskanslern Angela Merkels ledarskap populärt. Allt detta är specifika förklaringar som spelar roll. Men i grunden handlar det om en idékris i globaliseringens spår.

De konservativa och liberala har aldrig trott på den stora statens möjligheter att skapa jobb och ställa livet till rätta. De gröna är mer aktuella än någonsin tack vare klimatfrågan. Social-demokratin vet inte hur den ska förhålla sig till den allt mer gränslösa världen och de värden som den skapar.

Gamla tumregler fungerar inte längre. Frågan är vilka slutsatser social-demokratin drar av det, både i Sverige och i resten av Europa? Allmänt tal om mindre marknad och mer rättvisa går bevisligen inte hem hos väljarna eftersom trovärdigheten är låg.

Den gamla sanningen att all politik är lokal är en del av förklaringen att det är så svårt för partier av alla färger att få upp intresset för det gemensamma parlamentet i Bryssel och Strasbourg. Men för socialdemokratin har EU-parlamentsvalet 2009 visat att behovet av långtgående nytänkande är stort. Frågan är bara vart det finns ork att tänka i nya banor? Knappast i Mona Sahlins Sverige i alla fall.