GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Vanligt folk får snart notan

S som i socialdemokrati och sänkt skatt. Det låter för bra för att vara sant. Och det är det.
Ledare • Publicerad 1 september 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Vanligt folk och en finansminister.
Vanligt folk och en finansminister.
Foto: Johan Jeppsson/TT

Finansminister Magdalena Andersson (S) lovar sänkta skatter till ”vanligt folk”. Hennes recept för att åstadkomma det består i hög grad av att göra upp med Alliansens stora reform, den som gick under namnet ”arbetslinjen”.

Alliansens jobbskatteavdrag var i sig inriktat på att ge låg- och medelinkomsttagare sänkta skatter – under de regeringsåren togs inte ens den så kallade värnskatten för de högre inkomstskikten bort. Finessen med jobbskatteavdrag var dock att det gällde enbart arbetsinkomster. Det kan man ha synpunkter på, vilket också pensionärerna hade. Så har också skatten på pensioner sänkts i omgångar av olika regeringar.

Men skatterna på andra ersättningar ur socialförsäkringssystemen sänktes inte. Tanken var ju att arbete alltid ska ge mer i plånboken. Det S/MP-regeringen nu föreslår– utöver en mindre skattereduktion för samtliga – är att sänka skatten särskilt för sjuk- och aktivitetsersättning. Ett exempel gavs på presskonferensen av biträdande finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP): skatten för en sjukersättning på 152 000 kronor om året sänks med 12 800 kronor. Det betyder å andra sidan att den som kommer i arbete får ut mindre av det i förhållande till fortsatt sjuk- och aktivitetsersättning. Det är onekligen en uppgörelse med det Alliansens kallade arbetslinjen. Finansminister Magdalena Andersson kallar det däremot för att sluta ytterligare en orättvis skatteklyfta.

Det här har flera aspekter. Det är lätt att kritisera regeringen för att den åter gör det mer lönsamt att gå på bidrag och mindre lönsamt att arbeta. De poängerna finns absolut. Arbete ska var utgångspunkten och Sverige har stora problem med grupper som inte kommer i arbete. Det gäller utomeuropeiskt födda, och då i synnerhet kvinnor.

Samtidigt finns socialförsäkringssystemen till för att ge arbetande människor ekonomiskt skydd. De systemen måste fungera för personer som är i behov av dem, och om ersättningen blir för låg och skatten för hög blir skyddet väldigt svagt. Det grundläggande problemet ligger inte i att skyddet finns. Här har delar av borgerligheten gått vilse, och jobbskatteavdraget har bidragit till verkliga försämringar i den ekonomiska tryggheten för arbetande människor som blir allvarligt sjuka.

Problemet är snarare att för få av dem Magdalena Andersson kallar ”vanligt folk” arbetar. Att människor arbetar och betalar skatt är en förutsättning för att allmänna, obligatoriska, skattebetalda trygghetssystem ska hålla. Förutsättningarna raseras om utgångspunkten för stora grupper däremot är försörjning via olika former av bidrag och ersättningar, att det där jobbet aldrig förekommit. Om bidragsförsörjning blir utgångspunkten för kvinnor i utanförskapsområden, då undergrävs både systemen och den arbetande befolkningens förtroende för dem. Arbete är framförallt en förutsättning för utomeuropeiska kvinnors integration och möjlighet till ekonomisk självständighet på sikt.

Det blir därför ytterst problematiskt om skattesänkningar inriktas i hög grad på sådant som utbetalas från statliga system och att de skattehöjningar som Magdalena Andersson samtidigt vurmar för kommer från den privata sfären. Finansministern siktar in sig på att beskatta kapital som ska investeras i företag, människors besparingar och egnahemsägande. Det är möjligen ett vänsterpopulistiskt fungerande grepp, att de utpekat rika ska betala och de fattiga få mera, men det är också ett recept för stagnerande ekonomi och färre arbeten i privat sektor.

Till det kommer att den breda arbetande medelklassen tappar förtroendet för staten. För det som alltid gällt genom historien är att skattehöjningar och ägandekonfiskeringar gärna lanseras som riktat mot de rikaste, men i själva verket kommer att träffa betydligt bredare, dem som betalar hela kalaset för välfärdsstaten. ”Vanligt folk” kan vi kalla dem.

Petter BirgerssonSkicka e-post