Välkommet ansvarstagande

De krassa orden från Mao Tse Tung kan faktiskt ges en positiv innebörd. Den Natoledda styrkan i Afghanistan finns där med FN-mandat i ryggen eftersom landet saknar en fungerande centralmakt som kan skydda alla medborgares fri- och rättigheter.

Varje dag bidrar svenska och andra länders Isaf-soldater till att göra vardagen lite bättre för afghanerna. Uppgiften är enorm, men målsättningen den enda rätta. Det handlar om att skapa säkerhet sandkorn för sandkorn.

Om den Nato-ledda International Security Assistance Force skulle försvinna vore den svaga och korrumperade centralregeringen i Kabul ännu sämre skickad att leva upp till grundläggande åtaganden gentemot medborgarna. Det är blodigt allvar. Minnesbilderna från talibanernas skräckvälde borde fortfarande förskräcka.

Likt naturen skyr makt vakuum. Alternativet till de utländska trupperna är inte afghanska säkerhetsstyrkor utan det tiotal väpnade grupper som slåss mot Kabul och den internationella närvaron. Quettashuran-talibanerna, Hezb-e islami, Haqqaninätverket, utländska djihadister och andra rörelser med blod på händerna får inte vara framtiden för landet. Det vore ett svek mot de människor som förtjänar en bättre framtid än den hårda verklighet som hemsökt Afghanistan så länge.

Med det sagt kan givetvis Sverige aldrig ensamt rädda Afghanistan. De svenska soldaterna utgör inte ens en hundradel av de samlade internationella styrkorna. Men Sverige har ett ansvar att se till att det internationella samfundet inte ger upp om Afghanistan.

Därför är måndagens uppgörelse mellan regeringen och den ursprungliga rödgröna konstellationen så bra. Att Vänsterpartiet inte får något inflytande över utrikespolitiken är i sig välkommet. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inför torsdagens presentation av regeringens Afghanistanproposition visat en politisk mognad som Lars Ohly inte är kapabel till.

”Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser”, står det i uppgörelsens sjätte punkt. Under pressträffen i Rosenbad var både Mona Sahlin och Peter Eriksson noga med att poängtera att det är frågan om något nytt. Statsminister Fredrik Reinfeldt talade om en uppväxling av biståndsinsatserna.

Huvuddragen i uppgörelsen ligger i linje med den internationella Kabulkonferensen från i somras. Det var den konferensen som de rödgröna i Ohly-formering före valet hävdade att de lutade sig emot när de krävde ett snabbt svenskt tillbakadragande.

Måndagens uppgörelse är en ärligare tolkning av slutsatserna från FN-konferensen. 2011 kommer den svenska närvaron inte att minskas. Senast 2014 ska Sveriges insats i Afghanistan ha gått över till att vara ”stödjande”, även om det inte betyder att den mili­tära närvaron upphör.

Att överenskommelsen löper under hela mandatperioden visar att Sveriges engagemang för Afghanistan kräver långsiktighet. Det är utmärkt. Utan militärt understöd blir det inga biståndsframgångar.