Väljarna förtjänar ett borgerligt alternativ

Får man tro mediebevakningen är huvudfrågan som eventuella Liberalernaväljare ställer sig om partiet kan tänka sig att på något sätt ta stöd av Sverigedemokraterna. Det är en ingång som många partiaktiva också gjort till sin, och för en del är all form av samröre med SD lika med att förråda Liberalernas själ.

Ingen av de här interna uppgörelserna har hittills imponerat på väljarna. Förmodligen inte heller söndagens partiråd, som dock till slut utföll till partiledningens och Nyamko Sabunis fördel. Väljarna måste få en anledning till att över huvud taget bekymra sig om Liberalerna. Då behöver Liberalerna förknippas med politisk vilja att förändra Sverige i en speciell riktning, med en viktig sakfråga eller med personer som har egenskaper som väljarna tror är bra för landet. Det är tveksamt om Liberalerna når dit innan valet i september nästa år. Det är bråttom.

Ännu tycks det inte finnas någon egentlig plan, att vinna en intern strid i ett hårt sargat och splittrat parti är i bästa fall en nystart. Den måste ske i form av borgerlig återsamling i en konstellation som talar om att den vill regera. Den gamla sortens liberala vågmästarroll som står att läsa om i historieböckerna, att regera via att balansera riksdagens olika sidor, är en osannolik dröm 2022, när det handlar om att över huvud taget kliva över riksdagsspärren. Dessvärre är frågan också om Liberalerna är tillräckligt attraktivt för någon annan partner. Vill Moderaterna och Kristdemokraterna förknippas med Liberalerna?

Det bör de trots allt ha anledning att göra. De tre borgerliga partierna M, KD och L har mer gemensamt med varandra än de har med de kollektivistiska partierna, partier som är reformerade från i grunden samhällsomstörtande ideologier. För Sverige vore det en stor demokratisk förlust om det inte skulle finnas ett sammanhållet borgerligt regeringsalternativ, ett som även i minoritetsställning är berett att hålla ihop och söka stöd i parlamentet där man kan finna det. En borgerlig utgångspunkt bör vara att man är beredd att förhandla åt olika håll, inte utesluta något alternativ men heller inte binda upp sig på förhand till Sverigedemokraterna eller Socialdemokraterna. Det är inte självklart att SD vill stödja en regering med M, KD och L – och det ska det inte vara heller. Även SD och S har val att göra.

Att återbygga ett förtroende de tre borgerliga partierna emellan är en sak. Den andra är att finna att man har någorlunda samma analys av vad som inte fungerar i Sverige och om man har gemensam syn om hur det ska åtgärdas. Det bör bygga på mindre av löften om stora lösningar och mer om att ta itu med de brister som finns i statens åtaganden. Det gäller att säkerställa energiförsörjningen, att förstärka väg- och järnvägsnätet, att bygga ett brett nordiskt samarbete för säkerhetspolitik och ekonomisk integration, se till att klara det historiska migrationsåtagandet, försvara det fria näringslivet och stärka människors möjlighet att på egen hand bygga ekonomisk trygghet. Det måste inför väljarna förknippas med avgörande sakfrågor och med personer som har trovärdighet i att de kan sköta det praktiska regerandet. Klarar de tre partierna denna svåra övning finns också möjligheten att ta nya procent i väljarundersökningarna, inte bara att byta väljare med varandra.