Anela Murguz: Våldsbenägna barn regerar över skolan

Det är synd att diskussionen ser ut som den gör eftersom att svaret i båda fallen är en kombination av båda ytterligheterna. Fattigdom, trångboddhet, föräldrarnas utbildningsnivå och närvaro varken förklarar eller ursäktar kriminalitet. Men de utgör riskfaktorer för kriminalitet som i kombination med en destruktiv gangsterkultur och andra omständigheter i närmiljön bidrar till att vissa är mer brottsbenägna. På samma sätt behöver man låsa in brottsaktiva individer här och nu. Detta samtidigt som man satsar förebyggande mot de ungdomar som befinner sig i riskzonen.

I denna kamp mellan hårt och mjukt kan man säga att hårdare tag-sidan för närvarande leder. Nästan samtliga politiska partier i riksdagen efterfrågar den typen av lösningar när en ny våldsvåg breder ut sig över Sverige. Andra samhällsaktörer trycker dock mer än gärna på behovet av förebyggande insatser, som till exempel skolan.

Faktum är att skolan ofta lyfts upp som en viktig nyckel mot gängkriminaliteten. Och det är den. Det går inte att understryka nog hur viktig en lyckad skolgång är för enskilda. Har man klarat grundskolan och gymnasiet öppnar sig fler möjligheter på arbetsmarknaden och risken för en kriminell livsstil minskar avsevärt. Men då kan vi inte bara utgå från att lärare har förutsättningar att möta de barn och ungdomar som riskerar att hamna i gängkriminalitet.

När jag läser boken ”Brottsplats: skolan”, skriven av journalisten, läraren och tidigare rektorn Vesna Prekopic (Volante förlag, 2023), slås jag snarare av insikten att lärare inte alls är lämpade att möta barn i farozonen. Lärare har utbildats i att undervisa, se potentialen i alla barn och få dem att växa genom undervisning. Visst behöver lärare också hantera konflikter mellan elever eller bara låna ut sin axel för en orolig själ att gråta mot. Men är det verkligen en yrkesgrupp som ska hantera framtida gangstrar? Barn som har skaffat sig ett våldskapital innan de hunnit nå målbrottet?

För det som beskrivs i Prekopics bok är inte ungdomars lockelse att testa vuxenvärldens gränser och göra tonårsrevolter. Det är psykisk och fysisk misshandel – mot lärare, elevassistenter, andra elever och ibland så långt att det även riktas mot rektorer. Prekopic valde själv att sluta som rektor på en nystartad skola i Järvaområdet i Stockholm när det personliga priset blev för högt och hennes egen säkerhet inte gick att garantera. Något som hon tycks känna stor skam över, trots att skammen hör hemma hos de som utövade våld mot henne, så även om dessa ”bara” var barn.

I boken, som förutom de egna erfarenheterna även bygger på intervjuer med lärare, rektorer, fackliga företrädare, forskare och andra relevanta röster, träder bilden fram av ett skolsystem som står helt handfallet inför våldet. Där det inte längre är vuxenvärlden som styr, utan där barnen bestämmer – både i skolan och i hemmet. Denna utveckling är inte enbart koncentrerad till de utsatta områdena. Men man ska inte sticka under stol med att det är i dessa områden som problemen är störst och mest svårhanterliga – och där flest barn i riskzonen för kriminalitet finns.

Det finns skäl att återkomma till varför det ser ut så – och inte minst vad som kan göras åt det. Men de som nu ropar efter skolan i det läge som Sverige befinner sig med gängkriminalitet behöver inse att ingen summa i världen kommer att hjälpa om inte lärare får rätt förutsättningar för att göra sitt jobb. Det förutsätter att samhället gör något åt det faktum att det i dag finns våldsbenägna barn, alldeles oavsett hur obekvämt det är att ta in det i ett land som är så präglat av synen att barn är oskyldiga och inte vill annat än väl.

Anela Murguz är ledarskribent på moderata Borås Tidning. Detta är en gästkrönika på ledarsidan.