Vägval vänster
Redan i förväg står det klart att det blir allt mindre meningsfullt att tala om oppositionen mot regeringen i bestämd form.
Behovet av precision uppstod redan med Sverigedemokraternas instövlande i riksdagen. Ett mindre lyckat försök från Mona Sahlin var att tala om den demokratiska oppositionen, för att skilja de rödgröna från Sverigedemokraterna. Men hur illa man än tycker om det partiet är det faktiskt lika demokratiskt valt som de övriga i riksdagen.
Inte heller de rödgröna är klockrent som begrepp längre. Det ser det ut att ha passerat bäst före datum sedan pausen i samarbetet blev känd förra veckan. Än mindre solid känns benämningen sedan uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna och Miljöpartiet om Afghanistan ingicks i måndags.
Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt beklagar den ”blågrå röra” som uppgörelsen bygger på. Lars Ohly kallar den för ”fullständigt galen”. Fast man anar samtidigt hur skönt det måste kännas för tongivande vänsterpartister att få markera distans på riktigt igen.
I det rödgröna samarbetet har Vänsterpartiet fått lägga band på vanan att lägga ut verbala bombmattor över allt som andas borgerlighet och skriva motioner som faller som käglor i kontakt med verklighetens krav.
Skattepolitiken, budgetreglerna, betygen, pensionerna; listan över kompromisser kan göras lång. När kompromissandet inte gav utdelning i regeringsmakt är det inte så konstigt att starka krafter inom Vänsterpartiet vill ge det rödgröna samarbetet silkessnöret.
En rundringning till partiets distriktsordförande som Dagens Nyheter gjort visar att tre fjärdedelar vill att Vänsterpartiet ska köra solo igen, tvärt emot det besked som Ohly hittills gett. Frågan är bara vilken väg partiet i så fall väljer att slå in på.
Lars Ohlys anhängare vann striden om politiken i Vänsterpartiet för några år sedan. Traditionalisterna tog kommandot – de som inte tycker att k-ordet är så mycket att bråka om. Ironiskt nog inledde de sedan det rödgröna samarbetet som i praktiken innebar att partiet intog förnyarståndpunkter i fråga efter fråga.
En återgång till traditionalisternas mörkröda dagordning är en tänkbar väg. Men om partiets medlemmar samtidigt vill utkräva ansvar i partiledningen för valförlusten kan dörren öppnas för förnyare som Jonas Sjöstedt, vars stjärna är i uppgång. I en debattartikel i Expressen nyligen talade han om småföretagare och tjänstesektorn på ett sätt som ligger långt ifrån hur Ohly brukar låta.
Ett ljusrött vänsterparti som förpassar Socialdemokraterna en bit under trettioprocentnivån är ingen omöjlighet, även om vägen dit är längre än till att bedriva populistisk välfärdsretorik utan att behöva vara för noga med den ekonomiska underbyggnaden. I så fall kommer Sverigedemokraterna – inga jämförelser i övrigt – att få konkurrens i kampen om de billigaste tricken och de slaskigaste argumenten.
