Vågmästarnas magplask

Det är lite synd eftersom det faktiskt är den högsta post som en person kan väljas till i Sverige – även om valet sker indirekt via riksdagsledamöterna istället för direkt av medborgarna. Att talmannen inte är en ceremoniell post understyrks av att det är denna som leder förhandlingarna vid ett regeringsskifte.

Det var också talman Per Westerbergs uttalanden efter valet om att han trodde att de etablerade partierna skulle börja samarbeta med Sverigedemokraterna och att ”man måste låta verkligheten tala” som fick många att höja på ögonbrynen. I hans roll som riksdagens främste representant borde Per Westerberg ha låtit bli att spekulera på det viset, på tvärs mot de båda blockens utfästelser om att inte göra sig beroende av SD.

Talmansvalet blev också ett första test av Sverigedemokraternas inflytande i riksdagen. Att de kammade hem noll och intet är välkommet, om faktiskt ganska oväntat. Socialdemokraten Björn von Sydow, populär före detta talman, stod ju inte till förfogande eftersom han inte ville riskera att bli vald med sverigedemokratiska röster.

Deras eget förslag, Sverigedemokraten Mikael Jansson som andra vice talman hade inga chanser att vinna stöd eftersom de övriga partierna ville se miljöpartisten Ulf Holm. Att som Sverigedemokraternas gruppledare Björn Söder hänvisa till att partiet bör få posten eftersom de utgör Sveriges tredje block, ”Sverigeblocket”, tedde sig extra dumt från talarstolen i riksdagen där alla företräder Sverige.

Oväntat var dock att de tjugo Sverigedemokratiska ledamöternas röster inte avgjorde valet mellan moderaten Per Westerberg och socialdemokraten Kent Härstedt. Effekten av att en rödgrön ledamot röstade på alliansens kandidat, Thomas Bodströms USA-resa och ett misstänkt vältajmat toalettbesök av en vänsterpartistisk ledamot blev att Westerberg hade blivit vald även utan Sverigedemokraternas röster.

Först i kammaren avslöjade Sverigedemokraterna att de ansåg att det största partiet i det största blocket bör få talmansposten. Detta efter att ha mörkat sin principiella inställning och hotat ge regeringen ett nederlag den första dagen i kammaren. Men nu vet de att det parlamentariska spelet både kan vinnas och förloras. Att vara vågmästare är ingen garanti för inflytande.

Det är positivt att Sveriges talman är vald utan avgörande stöd av ett nationalpopulistiskt främlingsfientligt parti. Det vore ännu mer positivt om de båda blocken till slut kunde enas om vilka principer som bör gälla vid val av talman. För trots att det gick vägen denna gång hade valet kunnat sluta illa för talmannen.