Anders Gustafsson: Vad ska nationalismen vara, om inte liberal?

Jo, rätten till nationellt självbestämmande, rätten till sin kultur, till sin historia, till sitt språk. Och inte minst: rätten till sin framtid. Bortom krutröken finns hoppet om en ukrainsk framtid i frihet, demokrati, EU, Nato och väst.

Här hemma i Sverige fylls vi av beundran för den ukrainska frihetskampen, som i sann bemärkelse är en Davids kamp mot Goliat.

Krigets geografiska närhet och att Ryssland är den anfallande makten skapar också en hög grad av igenkänning. Den ryska imperialismen stannar inte vid framgång i Ukraina och om Baltikum anfalls, blir Sverige oundvikligen indraget. Bomberna som nu har fallit över Kiev, Mariupol och Odessa kan då falla över Kil, Malmö eller Oskarshamn.

Samtidigt som vi uppfattar den nationella frihetskampen i Ukraina som naturlig och vällovlig känns det fortfarande ovant att tänka i sådana termer, allra helst för egen räkning. Nationalismen, har vi lärt oss, är något att frukta. Flaggviftande är något suspekt förknippat med främlingsfientlighet. Vårt kulturarv något som måste förses med varningstexter. Fram till alldeles nyligen sågs det som något närmast rasistiskt att ställa krav på kunskaper i svenska – för att bli medborgare i ett land där svenskan är helt och hållet det dominerande språket.

Inte sällan ställs just liberalismen i motsatsförhållande till nationalismen. Liberalismens universalism och individualism ses som motsatsen till nationalismens vikt vid det partikulära och kulturellt särskiljande.

Samtidigt är demokratins och liberalismens historia tätt sammanvävd med nationalismens. 1800-talets folkliga frihetskamper slog följde med liberalism och senare demokratisering. Den liberala demokratin har i Europa under 1900-talet haft sitt hem i nationalstater. Att sätta ett motsatsförhållande mellan liberalism och nationalism är en teoretisk konstruktion, inte en historisk. Precis som frihetskampen i Ukraina är såväl en kamp för nationellt självbestämmande, en kamp för upplysningens universella värden som en längtan till västlig integration.

Sverige av i dag är kanske ett av världens mest liberala länder och liberalismens kärnvärden är djupt förankrade i folksjälen. När debattörer ska ta försöka utkristallisera svenska värderingar är det genuint liberala värderingar som framträder: jämlikhet inför lagen, jämställdhet mellan könen, meritokrati, demokrati och rätten till individuellt självbestämmande. Det är något för liberaler att vara stolta över – eftersom dessa värderingar inte har fallit ner som manna från himlen utan blivit självklara genom enveten kamp. Att dessa värderingar blivit så hävdvunna att de anses vara essensen av det svenska är något som liberaler ska känna stolthet över. Ja, nationell stolthet över.

I en tid då allvarlig segregation och på vissa håll strävan efter parallella samhällsstrukturer framträder borde liberalismen återerövra nationalismen. Liberalismen kan i det läget inte nöja sig med fördelningen av materiella resurser – som tillgången till utbildning eller vägar in på arbetsmarknaden – eller repressiva åtgärder för att motverka kriminalitet – som mer resurser till rättsväsendet – utan måste också bygga samhällsgemenskap kring det land som är vårt, Sverige.

Den liberala nationalismen borde vara en inkluderande nationalism som både vågar känna stolthet över vad tidigare generationer har gjort Sverige till och självklart värna de traditioner och det kulturarv som skapar gemenskap samt det svenska språk som är kittet som skapar en offentlighet, ett vi. Den är samtidigt inkluderande och öppen mot omvärlden och människor som vill bli en del av Sverige. Den välkomnar olika kulturella uttryck men inom tydliga ramar.

Men framförallt bör liberaler inte lämna walk over i fråga om nationalismen. Den nationella berättelsen – det som definierar vårat vi – är ett mäktigt vapen som inte ska överlämnas till dem som vill använda nationen till att hetsa mot andra eller som ser internationellt samarbete som ett hot mot nationellt självbestämmande.

Gustaf Frödings, Selma Lagerlöfs och Gunnar Ekelöfs språk – svenskan – finns. När Sverige vinner en landskamp i fotboll fylls många av oss av glädje, trots att vi inte personligen känner någon av dem som spelar i våra färger. Vi känner samhörighet med dem som gått i samma skogar och under samma himmel och med andra svenskar som är livs levande i dag men som vi aldrig mött. Traditionerna och kulturen finns och förvaltas varje dag i miljarder små obetänkta handlingar. Runt midsommarstången. På sillbordet och i blommorna under kudden.

Nationalismen finns och självklart ska den vara liberal. Öppen, framåtriktad men också stolt över vad den åstadkommit: frihet.