Vad ska kommunen äga?
Alla kommuner har inte lika omfångsrika koncerner som Göteborg. Men de flesta kommuner av någorlunda storlek har ändå ett antal bolag i sin portfölj. För så kan man åtminstone delvis betrakta kommunala företag, som en slags placering av medborgarnas kapital.
Som regel är det bättre att kommunen ägnar sig åt sin kärnverksamhet och sköter sina åtaganden i förvaltningsform. Det ger klarast struktur och ger medborgarna insyn och förståelse för vad som pågår. Utgångspunkten bör vara att det som kan skötas i förvaltningsform ska skötas i förvaltningsform. Passar det inte i förvaltningsform handlar det knappast om någon kommunal kärnuppgift.
Sådant som kan läggas i kommunal bolagsform kan som regel bedrivas bättre i privat ägo. Sammanblandningen av kommunal styrning och kommersiell eller halvkommersiell verksamhet blir svårhanterlig. Hotell- och nöjesindustrin är exempel på verksamheter som det inte finns någon egentlig anledning att äga kommunalt och styra politiskt.
Ystad har förvisso inget Liseberg och driver inte verksamheten i Ystads Saltsjöbad men äger väl fastigheten. Det är inte världens största sak, men principiellt intressant både när det gäller små konflikter som den om P-avgifter på området eller andra beslut som gynnar/missgynnar både den arrendatorn och andra privatägda hotell- och nöjesanläggningar i närområdet.
Bostads- och fastighetsbolag är en av de vanligare kommunala konstruktionerna. Om det är bra är en helt annan sak. Bostadsmarknaden är tyvärr sedan många decennier så sönderreglerad och politiserad att det är svårt att få rätsida på den. Kommunala bostadsbolag ger knappast fler, billigare eller bättre bostäder än vad en ordentlig marknad gör. Som Skurup är ett exempel på kan kommunala bostadsbolag dock leda till infekterade politiska strider.
En förändring bör ändå ske med försiktighet, stora försäljningar av bostadsbestånd utan bakomliggande tanke om hur en kommuns utveckling på bostadsområdet ska se ut är inte att rekommendera. Att sälja av en del bestånd för att vara med på ett hörn i nya projekt kan i vissa fall vara klokt.
Naturliga monopol kan med fördel vara i offentlig ägo. Att sälja kommunalt ägda elnät till ett annat monopol är sällan något som gynnar konsumenterna. Likadant kan man tänka om bredbandsfiber.
Elförsäljningsbolag i kommunal regi har egentligen inte den typen av poäng, då konsumenten kan välja mellan en mängd aktörer. Men elmarknaden är redan ett gytter av stora internationella bolag, statliga bolag och kommunala bolag. När kommunala bolag säljs hamnar de i någon sådan typ av koncern. Det är svårt att se någon fördel för konsumenterna i det. Däremot bör bolagens existens och kommunala ägande återkommande utvärderas och motiveras.
Inte minst gäller det hur de ska styras. I Trelleborg har omständigheterna kring att vd Johan Sigvardsson fick lämna sin tjänst i dåvarande Trelleborgs energiförsäljning, uppmärksammats. Det har lett till efterföljande turbulens i den politiskt tillsatta styrelsen, med en anmälan till och påföljande utredning av Ekobrottsmyndigheten, gällande om styrelsen fått information i tid inför ett beslut.
Omständigheterna i det är intressanta i sig, men det visar också på svårigheterna med kommunala koncerner, där affärsmässighet och politisk styrning och andra intressen blandas.
Ska kommuner äga bolag och bygga koncerner är det avgörande att tydligt förklara för medborgarna varför bolagen existerar och på vilka villkor. I bolag som trots allt fungerar på någon form av kommersiell marknad – typ elhandelsbolag, bostadsbolag och hamnbolag – bör styrelsen präglas av det och mindre av utnämningar baserad på partipolitisk tillhörighet.
Medborgarnas insyn måste garanteras och väsentlig information om bolaget göras lättillgänglig. För mycket makt bör inte heller samlas på några få händer, maktdelning är en god princip även i kommuner.
