GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sofia Nerbrand: Vad Kristersson presenterar är viktigare än när

M, SD, KD och L måste komma överens om en bra sakpolitik. Måtte fokuset förflyttas från det politiska spelet.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare • Publicerad 12 oktober 2022 • Uppdaterad 13 oktober 2022
Sofia Nerbrand
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
Framtida statsminister?
Framtida statsminister?Foto: Jonas Ekströmer/TT

Föga förvånande begärde moderatledaren Ulf Kristersson på onsdagen lite mer tid för att komma överens om alla detaljer med Jimmie Åkesson (SD), Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L). Han lovade att återkomma på fredag för att det ska kunna ske en statsministeromröstning i början av nästa vecka. Därmed satte han sitt förtroendekapital på spel.

Men det är inte värre än så att Sverige inte har fått en ny regering ännu. Vi har en övergångsregering som Magdalena Andersson (S) leder. Alla underströk också att förhandlingarna efter valet skulle bli tuffa – oavsett vilken sida som skulle vinna.

De politiska reportrarna har emellertid varit svältfödda på information om regeringsförhandlingarna så de fokuserar nu på processen istället för på resultaten. Det ingår också i det politiska spelet att Socialdemokraternas ledare raljant kritiserar Ulf Kristersson för hans saktfärdighet och för att högersidan inte alls skulle vara så överens som han påstod före valet. Och Centerpartiets Annie Lööf twittrar följdriktigt ”Allvarligt men väntat att en splittrad höger har svårt att forma en regering”.

Gå inte på deras spinn. För handen på hjärtat: Hade Andersson och Lööf haft en enklare situation att knyta ihop alla lösa trådar med Nooshi Dadgostar (V) och Märta Stenevi (MP) om de tillsammans hade fått 175 mandat eller mer? Knappast.

”Gå inte på deras spinn.”

Faktum är att högersidan är mer eniga i centrala sakfrågor: kriminalpolitiken, skatter, vinster i välfärden, energiförsörjningen och Nato. Det viktiga är också att alltifrån upplägget för samarbetet till innehållet i de propositioner som den nya regeringen ska lägga fram blir bra.

Allt talar för att det största partiet i regeringsunderlaget inte kommer att sitta med i regeringen. Och ska SD dessutom släppa fram sin ideologiska motsats – Liberalerna – till statsrådstaburetterna kommer Jimmie Åkesson att kräva duktigt med inflytande över sakpolitiken, en detaljerad tidplan och en robust organisation för samordning under hela mandatperioden.

Självklart skapar det inre konvulsioner. De tre borgerliga partierna är vana att samarbeta med varandra sedan alliansåren, men tilliten dem emellan skadades efter förra valet. Det har heller aldrig funnits ett organiserat samarbete med SD tidigare. Plus att Sverigedemokraterna saknar både regeringserfarenhet och tillräckligt många riktigt kompetenta företrädare.

”Givet de enorma problem som nästa regering kommer att behöva krishantera är det allra viktigaste att den är väl förberedd.”

Vidare kunde förhandlingar om till exempel biståndet och a-kassan, där de fyra inte är överens, inte påbörjas förrän valresultatet var helt klart för tre veckor sedan.

Men på grund av de utfästelser som Ulf Kristersson har gjort måste han mycket snart leverera en regeringsförklaring – och lyckas bli vald till statsminister. Inget är klart förrän allt är klart. Han kan snubbla strax före mållinjen, även om de fyra partierna har lagt mycket prestige på att lova att de ska kunna styra landet tillsammans.

Givet de enorma utmaningar och problem som nästa regering kommer att behöva krishantera är det allra viktigaste att den är väl förberedd. Och förmögen att få sina förslag godkända av riksdagen.

Sverige har nämligen inte råd med en lika handfallen skara statsråd som vi har haft under de senaste ett och ett halvt åren efter att januariavtalet föll.

Kriget, inflationen, energibristen, lågkonjunkturen, pessimismen och klimatförändringarna kräver resoluta och kloka beslut. Till detta lär vi få anledning att återkomma när Ulf Kristersson väl har bildat regering.