Utfasning hjälper inte
Fas 3 i regeringens arbetsmarknadsprogram har kritiserats från många håll. Efter Fas 1 och 2 – innehållande aktiviteter som coachning och praktik – hamnar de som fortfarande är arbetslösa i omdiskuterade Fas 3. Kritiken mot Fas 3 har handlat om att denna ses som en arbetsmarknadspolitisk slasktratt – där chansen till anställning är liten. Växelvis har det framförts att sysselsättningen i Fas 3 ofta består av ”hittepå-jobb” som inte ger relevanta erfarenheter, och att de sysselsatta utnyttjas som gratis arbetskraft. Kritiken har också berört att de cirka 10 procent i Fas 3 som inte har rätt till a-kassa står utan ersättning, samt att Fas 3 inte har gått att kombinera med vidareutbildning.
DN har tagit del av Socialdemokraternas vårbudget, som presenteras senare i veckan. S föreslår där att Fas 3 ska ersättas med extratjänster i välfärden. Idén är att de arbetslösa som inte fått arbete inom två år ska erbjudas deltidsjobb inom offentlig sektor, med kollektivavtalsenlig lön. S ekonomiskpolitiska talesperson, Magdalena Andersson, säger att extratjänsterna exempelvis kan handla om att tillbringa tid med de äldre inom äldrevården.
S förslag saknar inte poänger. Det skulle skapa konkret och meningsfull sysselsättning för långtidsarbetslösa, som därtill kopplas till skälig ersättning. Samtidigt möjliggörs kompetenshöjning och aktivt jobbsökande på sidan av. Enligt Magdalena Andersson kostar förslaget heller inte särskilt mycket extra, jämfört med Fas 3. Gott så. Men någon heltäckande lösning bjuder det inte.
Personerna som hamnar i Fas 3 är ingen enhetlig massa. Där finns allt från de som av psykologiska eller sociala skäl hamnat utanför arbetsmarknaden, till de som lämnats utanför på grund av diskriminering – exempelvis handikappade och äldre. Oroväckande är också att andelen unga i Fas 3 har vuxit i takt med den stigande ungdomsarbetslösheten, som i dag ligger på cirka 25 procent.
Extratjänster i välfärden kommer inte att vara lösningen för alla dessa grupper. Ta till exempel de unga. Det här är personer som inte får chansen på arbetsmarknaden just på grund av bristande erfarenhet. När mycket tid och resurser krävs innan en person blir självgående, blir denna heller inte lönsam att anställa.
De viktigaste förändringarna för att göra unga mer attraktiva på arbetsmarknaden förblir därför låga arbetsgivaravgifter, samt sänkta ingångslöner. Extratjänster i välfärden hjälper föga. Men när S aviserat att man vill gå åt rakt motsatt håll, och dubbla arbetsgivaravgiften för unga, kan man fråga sig om partiet verkligen tar ungdomsarbetslösheten på särskilt stort allvar.
