Uppenbarad skendemokrati
En röstsedel i en valurna. Det kan tyckas vara den absoluta symbolen för den representativa demokratin. Ändå kan man fråga sig vilken sorts demokrati de röstande utövar vid kyrkovalet om drygt två veckor.
I dagarna ska alla som är medlemmar i Svenska kyrkan, folkbokförda i Sverige och har fyllt 16 år fått sitt röstkort. Men det är inte så många av de cirka 5,5 miljoner röstberättigade som tar chansen att vara med och påverka kyrkan. Vid förra kyrkovalet 2009 var valdeltagandet knappt 12 procent. En anledning till det låga intresset kan vara svårigheten att se vilket inflytande ens röst gör.
För många har kyrkan en viktig roll även om man inte är troende. Det handlar om de stora händelserna i livet om det så är dop, bröllop eller begravning. Traditionen får nog ses den viktigaste anledningen till att många vänder sig till kyrkan i dessa fall. Men kyrkan kan också erbjuda gemenskap, andlighet och djupare funderingar över livet. Även för icke-troende kan detta vara viktigt.
Men det finns något djupt problematiskt med kyrkovalet. För den som vill engagera sig i sin egen församling är dörren ofta öppen men det är inte den vägen man bör välja för att få inflytande.
”Vill du ha makt i Svenska kyrkan? Engagera dig då inte i församlingen utan bli medlem i ett politiskt parti!”
Så skriver Erik Eckerdal, doktorand i ekumenik, i det senaste numret av tidningen Axess.
Ser man på listorna över vem man kan rösta på så har Eckerdal en viktig poäng, trots att staten och kyrkan skildes åt för mer än tio år sedan utöver partipolitiken en stor roll i hur den styrs.
Förvisso har många av de svenska riksdagspartierna aktivt valt att inte ställa upp i kyrkovalet. Folkpartiet tog det beslutet redan strax efter att staten och kyrkan gick skilda vägar 2000. För två år sedan valde Moderaterna att göra detsamma.
Ändå går det inte att undgå att partiernas makt är stor inom kyrkan. Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna ställer upp direkt i valet och övriga riksdagspartier är representerade genom att ha egna företrädare i de så kallade nomineringsgrupperna som man röstar på.
Allra tydligast väljer Sverigedemokraterna att göra kyrkan till sin egen politiska arena. Helt ohämmat väljer partiet att kopiera över sin egen politik rakt in i kyrkans värld. I det valmanifest som SD presenterade i veckan framgår att partiet vill förbjuda gömmandet av flyktingar inom kyrkan, omvärdera kyrkans stöd till massinvandringen och att stödet till islamiseringen av det svenska samhället ska upphöra.
Detta visar på faran med partipolitiken i kyrkovalet. Partiets främlingsfientliga retorik hör inte hemma i en kyrka som står för öppenhet och alla människors lika värde.
Historien har tydligt visat att religion och politik inte ska blandas ihop. Däremot kan både kyrkan och det omgivande samhället lära mycket av varandra genom mer samarbete. Det borde kyrkovalet handla om.
