Unga hemlösa fastnar mellan rättighetssystemen

Insatserna mot hemlöshet är för få och för små – samhället gör för lite. I Stockholms stadsmissions rapport Hemlös 2011, som presenterades i förra veckan, föreslås en rad konkreta åtgärder.

Alla tycker synd om hemlösa. Därmed inte sagt att frågan prioriteras. Hemlöshet platsar inte ens på topp 100 när svenska väljare rankar våra viktigaste valfrågor. Med andra ord kan politiker lugnt fortsätta låta bli att leva upp till sina löften om att förbättra situationen för de hemlösa. De går sällan och röstar, och utöver tidningar som Aluma, Faktum och Situation Stockholm saknas agendasättare i frågan.

När Socialhögskolan vid Lunds universitet tidigare i år utvärderade regeringens hemlöshetsstrategi för åren 2007-2009 konstaterades att strategin inte lett till några märkbara förbättringar.

Det är kommunernas ansvar att ta hand om hemlösa, och ofta saknas kommunala strategier, alternativt uppföljning av om dessa strategier ger effekt.

Att de statliga medel som fanns för att genomföra regeringens strategi var tidsbegränsade innebar att påbörjade insatser hastigt fick avslutas.

Att hemlösa hänvisas till härbärgen är olyckligt. Bättre då med modellen ”bostad direkt”. Först får man ett kontrakt på en egen lägenhet – därefter påbörjas avgiftning och sysselsättningsprogram. I nuläget måste hemlösa uppvisa ”förändringsvilja” för att inte riskera möjligheten till egen bostad. Det lämnar stort utrymme för enskilda tjänstemäns godtycke.

Stockholms stadsmission har rapporterat att de tar emot allt fler ungdomar, och även i små och medelstora städer rapporteras en ökad kontakt med den här gruppen från sociala myndigheter.

Runt 11 procent av Sveriges gymnasieungdomar har angett att haft uppbrott hemifrån på grund av utkastning eller rymning, oftast tillfälligt. Forskning på området visar att det oftast rör sig om svåra, ofta våldsamma, hemförhållanden vilket leder till att de kastas ut eller tvingas rymma.

Unga hemlösa över 18 år tvingas i nuläget också välja mellan att hoppa av gymnasiet eller bli utan socialbidrag. En absurd konsekvens av lagen om att den som tar emot kontanthjälp måste stå till arbetsmarknadens förfogande. Så gott som ingen beviljas dispens. Att ungdomarna behöver sin gymnasieexamen för att få ett arbete är en grym ironi.

En förändring av socialtjänstens riktlinjer behövs så att unga kan få bidragshjälp samtidigt som de slutför sin gymnasieutbildning.

Utan möjlighet till utbildning riskerar utanförskapet att förvärras, vilket inte bara innebär lidande för den enskilde utan också höga kostnader för samhället.

Risken för depression, hälsoproblem, missbruk och kriminalitet ökar i takt med hopplösheten. Halvmesyrerna lämnar den växande gruppen unga hemlösa kvar i glappet mellan olika rättighetssystem.