Bo Pellnäs: Ukrainas anfall kräver högre kapacitet
Länge, länge läste vi om ryska anfall som pressade de ukrainska förbanden tillbaka, ofta bara några hundratals meter om dagen.
Och så plötsligt – ett överraskande och framgångsrikt ukrainskt anfall in i Ryssland och Kursk-regionen. När detta skrivs har striderna där pågått i över två veckor och de ryska guvernörerna i Kursk- och Belgorodregionerna har genomfört omfattande utrymningar av civila, kanske mer än 150 000 personer. Vi har mest hört om ukrainska framgångar, men det rapporterades stora förluster i Belgorodriktningen, där det ryska förvaret tycks ha varit starkare och med bättre försvarslinjer.
Man kan skriva en bok om den planering, den sekretess och den disciplin som krävs för att överraskande kunna föra fram flera tusen soldater i pansarfordon och gruppera artilleri så långt fram att många av pjäserna inte bara kan skjuta mot de första målen utan fortsatt och oavbrutet kan stödja anfall på djupet. Men nog om detta.
Anfallstäterna sägs ha varit runt tusen man. Men uppenbarligen kunde man utnyttja initialframgången och snabbt föra fram förband som med begränsade förluster kunde ta ett milsdjupt område. Efterhand har det ryska motståndet vuxit, förlusterna ökat och ett dödläge har inträtt trots att Ukraina har tunnat ur sina försvarsstyrkor inom det egna landet.
Sannolikt var det läget i Donbas som bestämde tidpunkten för anfallet. Det besvärande i situationen är att de ryska förbanden där nu har framgång och avancerar överraskande fort. Det ser ut att skapa ett läge där frågan är vem som blinkar först, men Putin kan mycket väl satsa på att fortsätta kriget i Ukraina utan att överföra och sätta in större förband mot de ukrainska enheter som finns i Ryssland. Frågan är snarast om han nöjer sig med att erövra hela Donbas och då övergår till försvar för att kunna föra över förband till Kurskregionen.
Det som sker speglar Ukrainas problem med att underhålla sina förband på längre avstånd in i Ryssland. Men även Ukrainas iögonfallande brist på reserver. Möjligen är det de inledande framgångarna 2022 som ledde till att man fortfarande inte har något välfungerande system för att mönstra, inkalla och utbilda sina åldersklasser. Erfarenheterna av den ryska värnpliktsutbildningen reser kanske politiska hinder. Det är nu man skulle haft en stark reserv som kunde ha satts in mot de ryska anfallsförbanden i Donbas.
I den bästa av världar borde Ukraina dessutom haft ytterligare en brigad, samtränad och avdelad för ett anfall mot något annat svagt försvarat område längs den ryska gränsen, lika överraskande och dolt.
Om denna kapacitet fanns skulle det tvinga ryssarna att avdela många förband till försvar av hela sin gräns, vilket under lång tid skulle ändra krigets karaktär och minska trycket på Ukraina. Men nu fanns den inte. Risken är att det nötande kriget med många stupade fortsätter länge än.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert