Tystnaden och Dawit Isaak

Eritreanska myndigheter hävdar att Isaak har begått ett brott mot rikets säkerhet, men vilket det i så fall skulle vara är okänt. Åtal har aldrig väckts. Omvärlden är därför övertygad om att fängslandet i stället beror på att Dawit Isaak dristat sig till att i den oberoende tidningen Setit kräva demokratireformer.

Isaaks dubbla medborgarskap har verkat i två riktningar. Dels har det gjort att kampanjen i Sverige varit intensiv, dels har det hållit honom kvar i fångenskap; Eritrea accepterar inte dubbla medborgarskap, de ignorerar hans svenska och hanterar honom som de vill.

Att Sverige använt så kallad tyst diplomati för att få Isaak frisläppt har kritiserats i omgångar. Frågan är bara vilken annan metod som skulle vara mer effektiv. Eritrea är en diktatur av det råare slaget – rättslöst och godtyckligt, med förföljelser av de egna medborgarna och grandiost beteende mot omvärlden. FN:s universella mänskliga rättigheter gäller bara i den utsträckning president Isaias Afwerki anser att han själv tjänar på tillämpningen av dem.

Upprördheten över att Utrikesdepartementet inte vill redogöra för sitt agerande eller ens uppge vem som handlägger Dawit Isaaks ärende är i skenet av detta missriktad.

Det ligger i den tysta diplomatins natur att inte sända ut ett dagligt pressmeddelande. Slutenhet är alltid lätt att ta avstånd från, men i känsliga ärenden som inbegriper oberäkneliga parter, kan det vara enda sättet att nå resultat.

Därför gynnar det knappast heller Dawit Isaak att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) nu berättar att han flera gånger utan framgång har försökt få till ett möte med Afwerki, senast under FN-toppmötet i New York. För det är utan tvekan som Reinfeldt säger till Ekot: ”Det är så diktaturens logik fungerar. Den är ofta hårdför, den är sluten och vill inte svara på vårt sätt att tänka och vårt sätt att trycka på.”

Logiskt blir offentliggörandet av de misslyckade försöken kontraproduktivt, precis som statsministern mellan raderna säger. Och då kan man undra om Dawit Isaak till slut har reducerats till att bli enbart en inrikespolitisk fråga, att beskedet om Eritreas avoghet har blivit ett sätt att slå ifrån sig kritik för passivitet. Det är i så fall olyckligt.

Den stora medieuppmärksamheten kring Dawit Isaak har sagts försvåra situationen, till och med vara orsak till att han ännu inte har släppts. ”Det blev för mycket media i Sverige”, sa ambassadör Bengt Sparre i Medierna i P1 (17/9) som en kommentar till nästanfrigivningen av Isaak 2005. Han stämde därmed in i den kör som också tidigare riksdagsledamoten Mariam Osman Sherifay (S) sjungit i.

Denna hållning är fullständigt orimlig. Mediernas uppgift är inte att ta politiska eller diplomatiska hänsyn i samband med publicering. Pressfriheten i världen blir inte bättre för att pressen i Sverige är tyst i de fall som kan uppfattas som känsliga.

Tyst diplomati går att försvara, men aldrig tyst journalistik.